Naiv politikertro

En hyllning till outsidern


Det är ruggigt att tänka på hur många vita elefanter vi omgärdar oss med, värst är nog att jag låter det passera, att jag inte ryggar till och prövar om det verkligen är sant. Detta är vardagens tyranni, att anomalier blir en del av vardagen och bara ifrågasätts när de inte längre existerar. Till exempel att en sådan absurd företeelse som att dela ett land och folk med en mur, kunde få existera under hela 28 år. När Berlinmuren väl var borta säger människor som beskådar resterna, ”hur i all sina dar kunde detta få ske i Europa i ett av världens mest utvecklade länder!” Eller ett annat exempel på det individuella planet: mamman som blir asfull varenda jul, något som familjen räknar med och således har gjort sina mått och steg för att vara förberedda. Det är först när hon är borta som familjemedlemmarna blir varse att de brukade fira en jul som varken var särskilt rolig eller vanlig.
Det här med vita elefanter sker på en nivå som är någonstans mellan det medvetna och omedvetna, vilket inom psykologin kallas förmedvetet. Jag både vet och inte vet, något som jag kan sträcka mig efter om jag anstränger mig och göra till en del av mitt medvetande. Många gånger händer det att jag blir arg på mig själv för att jag har låtit saker och ting passera utan att agera, eller att inte ens ha ägnat det en tanke. Det kan vara elever som jag har uppfattat har det jobbigt, men som ändå bara flimrar förbi som ordlösa vålnader och inte får mitt gensvar. En del kallar det tunnelseende, andra en brist på civilkurage, eller symptom på konflikträdsla. För egen del handlar nog de vita elefanterna både om att jag är rädd och att det inte handlar om något enstaka fenomen, utan om så många att jag slutat att räkna dem alla.

Jag vill här berätta om en vit elefant som faktiskt har fortsatt och klampat omkring och härjat i min skolvardag. År 2004 i augusti började jag arbeta på Angeredsgymnasiet för första gången. Sedan våren 2001 hade jag haft en anställning som volontär i Nicaragua och under tiden jag var borta lades mitt gamla gymnasium ner och jag valde att följa med till Angered. Biståndsjobbet gick ut på att jag med Sida medel skulle jag verka för att nicaraguanska civilorganisationer blev mer demokratiska, transparenta, jämställda och måleffektiva. Nu efteråt kan jag tycka att de krav som jag och biståndet ställde på dessa små och resurssvaga organisationer gick för långt, men eftersom jag satt på pengarna kunde man få dem att nästan slå knut på sig själva. I regel fattade de människor jag samarbetade med att det också gagnade dem i det långa loppet om de försökte bryta upp gamla patriarkala, hierarkiska, korrupta och ineffektiva strukturer. Nicaraguanerna bör vara stolta över vad de åstadkommit för att utveckla sina organisationer och sig själva.
När jag skulle repatrieras till hemlandet och skolan efter tre år i Nicaragua, var jag fylld med förväntningar om hur jag trodde det var i den politiskt styrda verksamheten på Angeredsgymnasiet. Det kunde ju inte vara så att det som jag förväntade mig och krävde av nicaraguanerna skulle vara mer sällsynt i Sverige, tvärtom borde vi vara förebilder eftersom vi hade mage att ställa så hårda krav på de fattiga nicaraguanerna. När jag fick tillfälle att utveckla temat demokrati och utveckling, använde jag ofta Sverige som ett exempel, en referens om den framgångsrika kompromisspolitiken med starka demokratiska folkrörelser och politiska församlingar som omistliga aktörer. Aldrig någonsin tidigare hade den blågula fanan flaggat så stolt på mitt hus som då.

Jag måste ha glömt hur det var, eller idealiserade alltför mycket , eller så hade det skett stora förändringar under de tre år jag var utomlands, för det var en brutal chock att komma tillbaka till den kommunala skolan. Mitt första år tillbaka var på handelsprogrammet och PRIV. Jag upplevde undervisningssituationen som helt absurd och skolans ledning verkade fullständigt ovillig att komma till rätta med problemen. Jag tänkte att om bara de ansvariga politikerna hade varit medvetna om vad som sker på skolan, skulle de ställa saker och ting till rätta. Ganska naivt, men så tänkte jag faktiskt då. Sagt och gjort så skrev jag ett brev till Frank Andersson (dåvarande ordförande för utbildningsnämnden i Göteborg), där jag berättade om att det finns allvarliga strukturproblem på skolan, med förhoppningen om att politikerna skulle ställa sig öppna för en diskussion med alla inblandade för att hitta konstruktiva lösningar. Jag citerar från brevet, ”Jag tror att man måste lösa flera "besynnerligheter" för att man skall kunna göra Angered till en attraktiv skola. I dag är situationen (uttalar mig bara om Handelsprogrammet) den att det går att genomföra någorlunda lektioner om en tredjedel, eller hälften är sjukfrånvarande, på grund av att det är mycket oroligt och de studerande behöver mycket hjälp. Flera har underkänt, eller inte ens betyg i flera ämnen, men de hänger ändå med år efter år, i vissa fall bara som vålnader, eftersom skolan inte skriver ut dem. Efter 7 veckor har jag fortfarande inte sett av en del av dem som finns på klasslistorna, någon gång har det hänt att en person dykt upp, som säger sig tillhöra klassen…Därtill finns några elever som är stökiga, oroliga och också kraftigt utagerande, som skolan dras med och inte vet vad man skall göra med. Det har blivit de fås tyranni över de många. Jag har tagit upp med skolledningen att dessa elever borde avskiljas från vanlig undervisning och i stället erbjuda dem en annan skolform. Det är viktigt att skolan definierar vad en skola är och inte tror sig kunna lösa problem som egentligen är utanför dess kapacitet och målsättning. På det viset görs eleverna ansvariga för sina liv och växer som människor. Troligen gör vi dem en otjänst genom att inte tydligt markera vad samhällets har för regler och lagar, för det finns en verklighet också utanför och efter skolan.
De regler och normer som i dag tillämpas borde förpassas till den historiska skräpkammaren och nya antas som tar sin utgångspunkt i verkligheten, exempelvis att de kulturella koderna är annorlunda på en skola som inte domineras av studerande med svensk medelklassbakgrund. Detta skall inte blandas samman med repression, för tydliga regler som efterlevs, är till för dem som mest behöver den offentliga skolan för att utvecklas och få samma chanser i samhället. Även om det finns statliga förordningar mm. att följa, kan man inte som skolledare, eller kommunalpolitiker drar sig undan ansvaret för att försöka avskaffa besynnerligheterna, eller åtminstone utnyttja det offentliga rummet för att väcka debatt, för annars förlorar man i trovärdighet.”
Brevet var på fem sidor där jag bl.a. tog upp frågan om hur förankrat och underbyggt det politiska beslutet var att sjösätta ”Nystart Angered” (passionsprogram och problembaserat lärande), ledningsstrukturen på skolan och integrationen mellan de etniska grupperna på skolan. Två gånger skickade jag brevet till den högste politiskt ansvariga för Göteborgs gymnasieutbildningar utan att få ett enda livstecken på att brevet kommit fram.
Jag sa till mina chefer att det jag var del av, var långt utanför vad jag någonsin tidigare hade upplevt som lärare och att de borde föra de här insikterna uppåt till den absoluta beslutande toppen. Svarat jag fick var, ”Vi är en politiskt styrd organisation, vill du ha förändringar får du uttrycka det tredje söndagen i september 2006. Vår roll är att vara tjänstemän”
Efter mitt första läsår på Angered fick jag möjlighet att enbart arbeta på samhällsprogrammet, som gick in i ett intressant skede med arbetslag och där det var en aning bättre klassrumsklimat. De stora vita elefanterna hoppade inte längre framför mina ögon, i stället uppslukades jag av arbetet på den nära nivån, som både var personligt utvecklande och meningsfullt. Jag försonades (åtminstone tillfälligt) med den abnorma utbildningssituationen och det blev inte tid över för att reflektera.
Jag hade delvis trätt in som en främling 2004 och jag tyckte därför att jag kunde få lov att hålla upp en spegel för dem som var verksamma i systemet. Men egentligen var det ingen som bad om detta, allra minst politikerna (kanske en grov generalisering), utan jag blev med tiden en ensam och allt mer svagt ropande röst i öknen. Jag vet inte om jag längre är en systemkritiker, men jag hoppas på att fler främlingar, eller outsiders, skall bli bättre än jag på att upptäcka och desarmera skolans vita elefanter.