Bilden till höst upp är från Atlanta och den så kallade snöstormen. Nedre bilden är från Paris där vi fick två oplanerade dagar.

..........................................................................................................................................................................................................................

Göteborg - Managua 11/2 – 2/3 2010
Deltagare: Ann Britt Fransson, Tobias Viklund, Aurica Muntoiu & Mats Carlsson. Samtliga är vi anställda på utbildningsförvaltningen i Göteborgs stad. Vi skulle till Nicaragua för att vaska fram APU-platser till våren 2011. Vi reste med Delta Airlines i samarbete med Air France & KLM. Detta blev en mardrömsresa som man inte ens önskar sin värsta fiende.


Utresan!

Dag 1 (11/2):

Vi lämnade Göteborg tidigt torsdagsmorgon på utsatt tid 11/2 2010.
Flygresan gick bra och vi anlände i tid till Amsterdam strax efter klockan åtta.
Vi gick till gaten för flyget till Atlanta vid ”boordingtid”. Avgången var senarelagd meddelades det oss.
Efter fyra timmar i kön anade vi inte allt stod rätt till när flygvärdinnorna som också väntade på planet tog sina väskor och gick. Efter ett tag meddelades det att det aktuella flygplanet hade gått sönder och att avgången flyttat till en annan gate. Vi fick en fikakupong och gick till caféet som låg precis vid gaten.
Inget hände, ingen sa något och efter någon timme dök det upp en ansvarig för KLM som inte ville vara ansvarig och som skickade oss till transitdisken. Där fick vi inte ta en nummerbiljett, de gällde inte oss. Vi skulle i stället gå till automaterna och knappa in flyg eller passnumret, därefter skulle vi få svar om det fanns något för oss.
Detta gjorde vi ett antal gånger under någon timmes tid, men inget hände, vi fick bara en liten lapp där det stod att vi inte fanns inregistrerade utan att vi skulle kontakta personalen.
Vi kontaktade dem och de gjorde samma sak vid apparaterna som vi själva gjort, naturligtvis fick de samma svar som oss. De uppmanade oss att vänta och göra om detta efter ett tag.
Mycket frustrerande men vi fick en ny kaffekupong och uppmanades att gå och fika. När vi kom tillbaka var det nya regler som gällde, nu skulle vi ta en nummerlapp för att få personlig service.
Vi fick då stå i en lång kö för att få betjäning. Framme vid disken hjälpte de oss med att få en biljett till Frankfurt för att dagen där på kunna ta flyget till Atalanta.
De vid KLM – disken lovade att vi skulle få middag, hotell och frukost i Frankfurt. Flyget lyfte i tid vid sjuttontiden, men landningen var en tuff historia med snöoväder.
I Frankfurt letade vi upp Deltas disk i ett antal ankomsthallar längre bort. Där möte oss en oförstående dam som absolut inte kände till något vad vi blivit lovade. Vi insisterade och argumenterade och efter ett tag när hon förstod att vi inte skulle ge upp gick hon och letade efter fax/mail. Där fanns de uppgifter hon behövde, men tyvärr var alla hotellen upptagna just den här kvällen på grund av något evenemang. Vi hänvisade till det vi blivit lovade och till slut fick två av oss ett hotell som hade kvällsmat. Men två fick sova på hotell utan restaurang. Väl på hotellet utan restaurang hade betjäningen aldrig sett denna sorts betalningslapp och det fanns ingen fakturaadress så hon fick ringa runt för att få kunskap innan allt ordnade sig.
Väl uppe på rummet vid tiotiden på kvällen fick vi reda på att vi var på fel hotell och fick gå ner med bagaget igen, men när vi kom ner meddelade de oss att vi trots allt var vi på rätt hotell. Receptionen hade läst fel. Vi åkte upp med bagaget till rummet på nytt. Sedan gick vi i snöyran till en restaurang som låg i närheten och åt middag som vi betalade själva. De två andra blev avsläppta på felaktigt hotell, vilket snabbt upptäcktes, med följd att ytterligare en dryg taxitransport behövdes inom Frankfurt. Baggaget som var incheckat i Göteborg skulle vi aldrig återse förrän vi kom till Managua tre dagar senare.
Vi hade med oss en bärbar dator och via den kunde vi ringa till de i Managua som väntade på oss vid flyplatsen. Under vår odyssé genom Europa och USA på både dit- och hemvägen, kunde vi med hjälp av datorn hålla kontakt med både våra familjer, resebyrån, Angeredsgymnasiet och de personer som vi hade bestämt träff med i Nicaragua.


Dag 2 (12/2):

På morgonen blev vi hämtade 07.30 för att komma i tid till flygplatsen. Där var det lång kö till incheckningen och biljetterna stämde inte utan vi var tvungna att i stället gå till Air France disk och sedan checka in.
Flyget till Atlanta gick i tid och vi landade efter nio timmar på ett snöigt flygfält (på förmiddagen 12/2). Det gick att landa men inte lyfta, för de hade inte utrustning för att klara avisningen som behövs innan start. Det var en flygplats full med folk i kö. Vi tog oss till avresehallen för att vi trodde att det var mindre köer där. Men det blev ändå många timmar stående i kön. Framme vid disken ordnade personalen efter många om och men nya biljetter till Managua till dagen där på. Ännu en övernattning på hotell som vi fick bekosta själva. Av Delta fick vi en liten tub tandkräm, tandborste, hårborste och en T-shirt att sova i.
Vid sextiden på eftermiddagen kom vi fram till hotellet helt utmatade.


Dag 3 (13/2):

Frukosten var under all kritik: några brödbitar, smörbytta, en syltburk och kaffepulver. Vårt plan skulle ju inte gå förrän sent på dagen så vi hade tänkt stanna där på förmiddagen, men efter den frukosten ville vi till flygplatsen så fort som möjligt. Med tanke på allt som vi lovats men inte uppfyllts, tänkte vi också att det var säkrast att bevaka våra intressen så tidigt som möjligt ute på flygplatsen.
När vi kom dit sträckte sig en kö runt hela avgångshallen. Som tur var fick vi tag i en Delta anställd som sa att vi kunde passera den första incheckningen med säkerhetskontrollen för att vi överhuvudtaget denna dag skulle ha en chans att komma fram till Deltadisken på stället där planet till Managua skulle avgå. Vi blev aldrig erbjuda mat eller dryck av Delta under de cirka åtta timmar som vi tillbringade i väntan på planet.
Vi anländer till Managua klockan halv nio på kvällen, exakt två dagar senare än beräknat. Faktiskt kom bagaget fram samtidigt som oss.


Hemresan!

Dag 1 (27/2):

Incheckningen i Managua tog lång tid bland annat fick en av oss gå in ett rum bakom incheckningsdisken för att förhöras om varför vi inte åkt den resrutt som stod på ursprungsbiljetten till Nicaragua.
Precis vid bordningen i Managua ropades ett av våra namn upp, det var något problem med bagaget och därför var tjänstemän på flygplatsen tvungna att öppna det. En av oss fick snabbt följa med en man genom hela övervåningen och undervåningen in i några små gångar bakom incheckningen. Där bakom en glaslucka stod en man med några av våra resväskor. Han sa att det var för mycket flaskor i bagaget, för bara tre liter alkohol är tillåtet att ta med sig ut. Så mycket fanns inte - men han insisterade på att få öppna väskan och plockade ut de välpaketerade halvlitersflaskorna som gruppen fått i present av de nicaraguanska värdarna. När han fått fram flaskorna såg han att vi inte hade för mycket. Då pekade han på en annan väska och ville få tillstånd att öppna den, men det gick inte eftersom ägaren redan satt i planet. Men han pekade på incheckningsremsan och där stod namnet på passageraren som stod framför honom – vid incheckningen hade alltså två väskor checkats in på samma person! Utan tillåtelse att öppna väskan gav tjänstemannen upp. Snabbt fick den kontrollerade personen springa upp till flygplanet, via en icke reguljär ingång, där alla redan satt på sina platser. Efter det började flygplanet rulla ut på plattan. Det var stressande detta misstag vid incheckningen – att bli ensam kvar i Managua och resa hem själv var inte vad någon önskade just då.
Planet lämnade Managua med destination Atlanta. Där gick vi ombord på nästa plan till Paris utan förseningar, kapten nämnde dock att det var blåsigt i Paris.


Dag 2 (28/2):

När vi närmade oss Frankrike fick vi veta att vi inte kunde landa i Paris det var för blåsigt. Planet fortsatte i stället till Lyon där vi landade på morgonen. Vi blev sittande inuti kabinen i två timmar och sedan ville vår kapten flyga till Paris. Tuff landning, sedan kunde inte dörren öppnas när vi kom fram för att det blåste för mycket! Det kändes som om vi var i luften när vi stod där på plattan för det ryckte och slet i planet så mycket. Till slut efter ytterligare cirka tre timmar i planet öppnades dörren, trappan och bussarna kördes fram. Då sa man att inlåsningen berodde på att det inte fanns tillräckligt med bussar för att ta passagerarna från plattan intill flygplatsbyggnaden. Inga förfriskningar serverades under hela tiden Lyon-Paris. Vatten kunde vi däremot hämta hos kabinpersonalen.
Väl i hamn började vi köa igen för att få ett flyg hem till Göteborg, helst samma dag, eller kväll. Vi erbjöds att åka till Stockholm, eller Oslo med kvällsturen, sedan skulle inte Air France (eller någon annan i alliansen) ha något mer ansvar för oss. Det lätt för osäkert, i stället ordnade vi så att vi nästa dag skulle åka till Amsterdam på eftermiddagen (fanns inga platser för oss på tidigare plan), med sen kvällsanslutning till Göteborg. Det var en ovanlig erfarenhet att vi redan klockan nitton, elva timmar efter vi hade anlänt till Frankrike, satt vi vid ett middagsbord och att vi hade fått klart vårt tillfälliga boende för natten. Air France stod för middagskupongen och två dubbelrum.


Dag 3 (1/3):

Stor fin frukost och vi tog det lugnt till utcheckningen från hotellet 12.00. Två timmar innan avgången var vi på flygplatsen.
18.15 skulle planet gå mot Amsterdam och där skulle vi ha 50 minuter på oss för att hinna få boordingpass och hitta vår gate till Göteborg. Vi klev ombord satte oss till rätta, det drog ut på tiden, det fattades väskor, sa man. Plötsligt insåg vi att om vi skulle lämna Paris nu, hade vi endast haft trettio minuter på oss i Amsterdam.
Det blev det ingen take off, utan kaptenen meddelade att det var tekniskt fel på flygplanet och turen till Amsterdam ställdes in. Lång väntan innan dörren öppnades, trappan och bussarna kördes fram. Det går inte att beskriva känslan av hopplöshet när vi efter klockan åtta på kvällen kommer tillbaka in i flygplatshallen och på nytt ställde oss i kön för incheckning.
I vänthallen fick passagerarna gå i samlad trupp till Air France disk. Alla som enbart skulle till Amsterdam behandlades först och de verkade snabbt komma på andra flyg. För att göra en lång historia kort, när vi sent omsider gick från disken var det bara en svensk familj kvar som skulle få hjälp med ombokningen (vi blev alltså betjänade näst sist).
Vi erbjöds ingen middag, allt var stängt sa man (som skulle visa sig vara en osanning) men som tur var hann vi köpa en smörgås och en flaska juice för vår kupong innan det sista caféet stängde för natten på flygplatsen.
Vi tog oss snabbt till hotellet med flygtåget, fast detta så var vi inte i säng förrän vid midnatt.


Dag 4 (2/3):

Väckning 5.00 och vi åt en snabb frukost. Tog tåget till avgångshallen. Planet avgick i tid och landade också på utsatt tid i Amsterdam. I Amsterdam stämde allt med planet till Göteborg. Vi landade omkring klockan två på Landvetter, två dagar senare än planerat. Bagaget saknades dock. Vi anmälde detta på Landvetter. På onsdagen kväll 3/3 levererades väskorna. Mats hade en annan inbokad resa på onsdagen 3/3 till Barcelona och fick tillbaka sitt incheckade bagage först den 8/3.

Ann-Britt Fransson
Mats Carlsson

Politiker missgynnar den kommunala gymnasieskolan


Inom en femårsperiod kommer kanske färre än trettio procent av ungdomarna i Göteborg att studera på en kommunal gymnasieskola, de flesta andra har i stället utnyttjat skolpengen för att en välja en fristående skola. Politikerna i Göteborg har dock satt som mål att hälften av ungdomarna skall gå till den kommunala skolan (se hemsidan för Göteborgsstads utbildningsförvaltning), men som jag menar är att vilseleda opinionen. Det som talar för mitt scenario, är att de fristående och kommunala skolorna har getts olika förutsättningar, där de senare inte kan konkurrera på lika villkor, utan är dömda till en tynande tillvaro om inget ändras i själva systemet. Jag är av den uppfattningen att det spelar stor roll för både individen och samhället vem som äger och styr skolan, trots att styrdokumenten är nationella och Skolverket skall kontrollera skolorna.

Det finns fem stycken framgångsfaktorer för att en skola skall lyckas locka elever och som jag menar ensidigt gynnar de fristående skolorna:

Centrumlokalisering
23 av de 29 fristående gymnasierna är lokaliserade till centrum eller Linnéstaden. Av de kommunala gymnasierna är det bara en enda som är kvar i förorten, Angeredsgymnasiet med sina 1100 elever. Senast var det Frölundagymnasiet som lades ner. Eleverna verkar vilja vara i centrum och marknaden har svarat på kundernas önskemål, sedan spelar det ingen roll att hyrorna är högre, eller att tiotusentals ungdomar dagligen skall transporteras in och ut från city med åtföljande miljöproblem och trafikbelastning. Hur länge till skall Angeredsgymnasiet klara att rekrytera elever vilka hade föredragit att studera i centrum (se GP 5/2 2010 och fördelningen av sökande på gymnasieskolor)?

Lärarnas ålder
Medelåldern bland lärarna på den kommunala gymnasieskolan i Göteborg är 52,9 år (uppgift från Solveig Wahlqvist Utbildningsförvaltningen Göteborg), som är betydligt högre än på fristående skolor. Det säger sig självt att en 9: a på gymnasiemässan hellre attraheras av en lärare i 30 – 40 års åldern än någon som är i samma generation som farfar, eller mormor.
En anledning till att kommunen har högre medelålder har bland annat att göra med att LAS tillämpas ganska strikt i samband med nedläggningar och besparingar och också att de fristående skolorna har kunnat anställa unga människor redan från början. Det innebär att de fristående skolorna får lägre utgifter för sjukskrivningar och löner. (se Högre löner i friskolor, av Elisabet Rude, Lärarnas tidning 6/9 2007).

Lika barn leka bäst
Forskning visar att barn och ungdomar lär sig bäst och känner störst trivsel då eleverna och skolan domineras av grundläggande gemensamma värderingar och också goda förutsättningar för att leva upp till dessa. I en sådan miljö ”smittar” positiva attityder av sig till dem som inte är lika socialiserade till skolan. Av bland annat det skälet har vi i Sverige under flera decennier varit kritiska till att segregera svaga och starka elever.
Det fria gymnasievalet och skolpengen har medfört att friskolorna har blivit ett reservat för medelklassens och de av svenska föräldrar födda ungdomarna. Den kommunala skolan som måste ta emot alla elever (i motsats till friskolor), riskerar att i framtiden bli en skola enbart för dem som inte får välja på grund av lågt konkurrensvärde. Det är en offentlig hemlighet att friskolornas huvudsakliga marknadsfördel är den sociala selektionen, alltså lika barn leka bäst (Studieresultat och social bakgrund – En översikt över fem års forskning, Britt Hallerdt, Skolverket 1995 se även Inte högre betyg när friskolor startas, Anders Carlsson, Skola och Näringsliv, 5/11 2009).

Betygen
Flera utredningar har visat att betygssystemet inte är enhetligt, utan betygen påverkas bland annat av utbildningsanordnaren och geografisk ort. Återkommande är påståendena om att fristående skolor sätter högre betyg än vad de bör, med hänsyn till exempelvis resultaten på nationella prov (Forskare: Gymnasiebetygen öppnar för missbruk, Carina Stensson, SVD 17/8 2009). Min egen erfarenhet är att också den kommunala skolan alltför ofta sätter ”snäll betyg”, både som en konsekvens av konkurrensen med friskolorna och för att kommunens gymnasier tar emot nästan alla svagpresterande elever, vilka man godkänner alltför lättvindigt för att få ekonomin att gå ihop och därmed blåsa upp det så kallade förädlingsvärdet (ett mått på prestation utifrån givna resurser).
Det är väl ingen nyhet att studier på ett fristående gymnasium i regel bättre förbereder din tonåring för en framtida karriär oavsett om det handlar om fortsatta studier, eller bygga nätverk etcetera. Föräldrar som vill ha ett demokratiskt och jämlikt samhälle ställs inför ett svårt val: att se till det egna barnets bästa, eller vad som kan vara bra för samhället. Nästan alltid vinner de personliga skälen.

Det vinnande laget
I massmedia framställs den kommunala skolan som ett ställe där bråkstakar, oordning, respektlöshet och kunskapsförakt triumferar. Vem väljer en sådan skola? En del av problemen existerar, men kommunen gör oerhört mycket i det tysta för att finna lösningar.
De kommunala skolorna är en politiskt styrd verksamhet, som innebär att beslutsprocessen både är långsam och långt ifrån dem som direkt berörs. Jag har själv arbetat på fristående skolor och där kunde viktiga beslut fattas och genomföras på en och samma dag. Det är svårt att för en stor offentlig arbetsplats att konkurrera med små privata aktörer i detta avseende, exempelvis är den kommunala skolan en myndighet som följer offentlighetsprincipen, där allt skall dokumenteras och vara tillgängligt för allmänheten.
Utbildningsförvaltningen har ett eget kapital och när en skolenhet går med förlust lånas det ut medel och en intern skuld bokförs. Om skolan får vinst levereras den till förvaltningen för att betala av på skulden. Att på det här sättet efterapa marknaden får märkliga konsekvenser, vilket blir tydligt i fallet Angeredsgymnasiet. År 2008 hade skolan en ackumulerad skuld på 20 miljoner kronor, men som under 2009 förbyttes till en vinst på 2,9 miljoner och som användes för att betala tillbaka på skulden till utbildningsförvaltningen. Det betyder att elever som började på skolan på hösten 2009, via sin skolpeng betalar av på skulder som uppkommit tidigare år när andra elever gick på skolan. I fall vinsten håller i sig kommer det att ta sex år innan skolan är skuldfri och vinsten kan komma framtida studeranden till del.
Samtidigt som gymnasierna är fokuserade på att inte uppvisa ett rött bokslut, pågår en kontinuerlig omstrukturering av vilka skolor som skall finnas kvar och vilka program de skall erbjuda, något som skapar otrygghet för dem som är i organisationen och osäkerhet bland niorna som i vår skall välja gymnasieskola. Kommunens skolor skapar inte känslan av att det är de som driver utvecklingen, är det vinnande laget, i stället är det en passiv försvarskamp utan några bärkraftiga visioner och löften om långsiktighet.

Landet där offentliga medel används för segregation
Jag skulle med lätthet kunna nämna fler orsaker varför det inte bjuds upp till en rättvis konkurrenssituation och som bara kan sluta på ett sätt; en uppdelning av gymnasieskolan i ett A- och ett B-lag, där den kommunala skolan får ansvaret för den senare gruppen. När skolpengen infördes på 1990-talet var det nog ingen som trodde att utvecklingen skulle gå så snabbt, som kan bli näst intill omöjligt att ändra på med tanke på det stora antalet elever som i dag går på fristående gymnasier och det politiska stödet för skolformen.
Det finns ingen viktigare institution i samhället än skolan för att bevara och utveckla de idéer om demokrati, jämlikhet och solidaritet som varit ledstjärnan för byggandet av det moderna Sverige. De flesta unga får under tolv år (grundskola och gymnasium) dagligen reflektera över, kritiskt granska och också praktiskt använda de principer som gör att vårt samhälle kan lösa konflikter relativt fredligt och med siktet på en hållbar utveckling. En i det här sammanhanget helt omistlig del är att skolan speglar samhällets sammansättning. Med de fristående skolorna delas däremot eleverna i Göteborg allt tydligare upp utifrån etnicitet, klass och kön. Konsekvenserna av den här politiken har vi ännu inte sett mer än konturerna av, men var lugn, marginaliserade förortsungar kommer inte att nöja sig med att kasta sten på brandkåren, eller bränna upp bilar i det egna kvarteret, de kommer att ha fantasi nog för att få oss alla att känna sig osäkra.
Individualisering, valfrihet och kommersialisering är de värderingar som i dag mest av allt påverkar svensk skolutveckling. I ett längre perspektiv kan det mycket väl leda till att demokratin och välfärden allvarligt hotas och samhällsgemenskapen bryter samman. Därför vill jag inte betala kommunalskatt till skolor som segregerar ungdomar, eller som inte bidrar till utveckling av pedagogiken eller värdegrunden och inte heller konkurrerar på lika villkor med de kommunala gymnasierna.
Det är ett politiskt beslut att det skall finnas ett gymnasium med nationella program i nordöstra Göteborg, 15 kilometer från centrum i ett förtalat lågstatus område. Det är likaledes ett politiskt beslut att förortsgymnasiet skall konkurrera på lika villkor med alla andra skolor. Den här ekvationen går inte ihop? Innan valet i september bör politikerna svara på om gymnasiet skall få konkurrera på lika villkor eller inte.

Mats Carlsson