Var är alla pappor? Lever de ungkarsliv, eller har
de emigrerat, för med familjerna är de inte. Slående med de barn och ungdomar
jag har träffat i Ciudad Sandino och som är våra fadderbarn, är att de nästan
samtliga bor med mamma eller mormor, eller båda, men att pappan finns någon
annanstans och att han omnämns högst diffust. Någon bor i närheten av sitt
barn, men har en ny familj, andra har flyttat långt, till och med emigrerat
till utlandet. Lika vanligt som att barnets pappa är gästarbetare i något annat
land, lika förekommande är det att också mamman har emigrerat och inte så sällan
till Spanien. Där arbetar hon ofta i familj, där hon tar hand om andras barn
eller de gamla. Det verkar vanligt att åldersskröpna spanjorer anställer
latinamerikanskor svart. Nästan alla jag känner som har emigrerat till Spanien
är där illegalt. Det innebär bland annat att mödrarna inte kan åka hem och
hälsa på sina barn och i något fall jag känner till har en kvinna inte kunnat
träffa sin familj på fem år. Som illegal arbetskraft har man få eller inga
rättigheter, hela tiden vilar hotet om att bli deporterad tillbaka till
Latinamerika. Motivet är alltid fattigdom, drömmen om att spara tillräckligt
för att sedan kunna köpa sig ett hus i Nicaragua, eller för att kunna ge sina barn
en anständig uppväxt i hemlandet. Det är inte säkert att kvinnorna lyckas spara
ihop tillräckligt med pengar, för det finns så många ”svarta hål” att fylla i
Nicaragua. Det är mormor som har diabetes och behöver mediciner, kusinen som
måste betala sin skolexamen, elräkningarna som bara växer, vattenskadan i taket
som gör att det regnar in. Uppräkningen av alla behov är oändlig och det skall
mycket till för att emigranten skall stå emot förväntningarna att inte agera allas
välgörare.
När det inte finns en man som också bidrar till
försörjningen, är det sällan att mammorna till våra fadderbarn har ett eget
hus. De flesta bor tillsammans med sin mamma, eller så hyr man. Att ha ett eget
boende är något mycket centralt för människorna i Nicaragua. Om du har ett eget
hus har du i regel inga skulder på det, utan det som behövs för att klara sig
är pengar till framförallt mat, kläder och transporter. Huset är tryggheten.
Ungdomarna jag möter påminner starkt om de flesta av
mina elever i Angered, för det handlar om en fattigdomskultur som tar sig
ungefär samma uttryck var en i världen man är. När jag frågar dem vad de skall
göra efter att de tagit studenten, säger nästan alla flickor att de skall bli
läkare. De är otroligt optimistiska och har inga realistiska föreställningar om
hur finansieringen skall gå till, eller insikt om att deras betyg inte räcker
till. Det är en konstig kombination av övermod och hjälplöshet. Jag tror att
denna avgrund mellan ideal och verklighet kan leda till att många flickor blir
gravida kort tid efter att de slutat gymnasiet. Bristen på mål i livet och
fortsatt beroende av familjen både ekonomiskt och socialt, gör att en pojkvän
kan fungera som ett verktyg för frigörelse och statutsuppgradering genom
moderskapet. Nu säger dock några som jag har frågat, att de flesta graviditeter
är en olyckshändelse. Om det hade skett i Sverige hade det troligen resulterat
i en abort. De oönskade graviditeterna bottnar inte sällan i den mindre lyckade
kombinationen; obefintlig sexualupplysning och låg föräldraracceptans för att
de unga har en partner. Följden blir att
man i stället smyger. Också matchismon, alltså den överdrivna manlighet som
bland annat finns i Latinamerika, gör det är utbrett att männen är polygama och
också sätter en ära i att få bevis på sin potens samt fertilitet. Jag antar att det var en klassfråga också i
Sverige en gång i tiden, att de fattiga blev föräldrar tidigt och fick många
barn. En positiv förändring är att alla säger att det räcker med två barn.
Problemet är dock att när de unga paren oftast snabbt går isär och hittar ny
partner, att man också skaffar sig nya barn med denne. Då blir det ofta fler än
två barn.
