JAG ÄR LÄRARE OCH SÅ UNDERVISAR JAG
Är det känt att det finns mindre tid för att ostört tänka och arbeta än förr, inte bara på grund av tidsbrist utan också för att det finns fysiska och logistiska brister? Detta påverkar också reflektionen, som sker i växelspel mellan dialog och tanke. Jag tror att det bland lärare är en ganska spridd uppfattning att tiden för planering, undervisning och reflektion har minskat. Allt mer av arbetstiden används i stället till elevvård, information från utomstående och överordnade, fortbildning, olika former av kontroller och rapporter och inte minst anslutningstid, den tid som går åt till att komma in i olika digitala ”rum”. Den senare kan skapa ofattbar frustration med tanke på hindrets varaktighet och faktiska betydelse, kanske för att läraren blivit alltmer beroende av de digitala ”hjälpmedlen”. Anslutningstiden ökar i samband med att arbetet sker i komplexa organisationer med otydlig eller otillräckliga ansvarsstrukturer. Vem har inte exempelvis försökt få grepp om det ”självinstruerande” sjukanmälningssystemet, eller försökt få fatt i de ansvariga för IT –kommunikationen.
Är det känt att det finns mindre tid för att ostört tänka och arbeta än förr, inte bara på grund av tidsbrist utan också för att det finns fysiska och logistiska brister? Detta påverkar också reflektionen, som sker i växelspel mellan dialog och tanke. Jag tror att det bland lärare är en ganska spridd uppfattning att tiden för planering, undervisning och reflektion har minskat. Allt mer av arbetstiden används i stället till elevvård, information från utomstående och överordnade, fortbildning, olika former av kontroller och rapporter och inte minst anslutningstid, den tid som går åt till att komma in i olika digitala ”rum”. Den senare kan skapa ofattbar frustration med tanke på hindrets varaktighet och faktiska betydelse, kanske för att läraren blivit alltmer beroende av de digitala ”hjälpmedlen”. Anslutningstiden ökar i samband med att arbetet sker i komplexa organisationer med otydlig eller otillräckliga ansvarsstrukturer. Vem har inte exempelvis försökt få grepp om det ”självinstruerande” sjukanmälningssystemet, eller försökt få fatt i de ansvariga för IT –kommunikationen.
Lärarens arbetsuppgifter och tidsåtgång har alltmer blivit den lokala arbetsgivarens privilegium att definiera, med följd att det inte endast är antalet kurser som räknas, utan också andra aktiviteter, från stödundervisning till olika marknadsföringsprojekt. Tidsfördelningsprincipen är bl.a. att ju mindre kursgrupper desto färre lärartimmar. Lönesystemet å sin sida, verkar inställt på att belöna kringarbetstid, det som inte är direkt undervisning och tid förbunden med den. Att ”bara” undervisa, även om det är nog så bra, är inget som är meriterande i löneförhandlingarna.
Mitt arbetsrum där jag tillbringar mer än halva min arbetstid, delar jag med sju kollegor och också ibland med en eller flera lärarstudenter. Rummet har två fönster som mäter 1,3 x 1,3 meter, varav ett kan öppnas nertill med cirka en decimeter. nertill. Rummets yta är 3,5 x 10 meter och fungerar samtidigt som uppställningslokal för läroböcker, referenslitteratur, sex dator och allt annat material som läraren dagligen kan behöva. Sju skrivbord upptar den ena långväggen, andra sidan är täckt med hyllplan från golv till tak. Två arbetslag samsas om ytan och den enda väggfasta telefonen. När det inte är lektion betjänas ungefärligen 100 elever från det här rummet. En strategi för att slippa börja om gång på gång på grund av ofrivilliga avbrott, som ger upphov till så kallad ställtid, är att fyra av sju lärare skaffat sig MP3 spelare för att effektivt avskärma sig.
Dagarna fullständigt flyger i väg med hundratals små olika aktiviteter, en del planerade, men förvånansvärt många helt oväntade och improviserade där det handlar om att snabbt handla med ryggmärgen. Det är således nödvändigt att ha många parallella processer på gång samtidigt och att vara med lite grann på allting. Jag har slutat att förfasa mig över det där med tidsbrist, ställ-, kringarbets- och uppkopplingstid. Minnet sviktar och jag kan bara förnimma att det kanske en gång i tiden var annorlunda, fast säker är jag inte, särskilt då det finns risk för idealisering av det förflutna.
Behöver lärare reflektera mer i arbetet än till exempel socialarbetare, betongljutare, eller lokförare? I viss mån behöver alla yrkesgrupper detta, men lärarens arbete skiljer sig från de andras genom att det kan vara intellektuellt till sin natur. Grunden för lärarjobbet är dagliga möten med en mängd individer, där idéer, åsikter, förhållningssätt, erfarenheter, färdigheter, känslor o.s.v. prövas, bedöms, samt i bästa utvecklas. Läraren måste för att hävda sin professionalitet, ta hänsyn till krav ovanifrån och elevernas förutsättningar, lyssna till sin egen röst och anpassa arbetet till de resurser som är tilldelade. Den här skolmiljön blir dysfunktionell utan kommunikation och reflektion.
Reflektera betyder inte främst att man sitter och tittar ut i intet utan att företa sig något, det kan förkomma men är inte det centrala. Reflektionen har ett objekt, något att reflektera över, exempelvis elevernas utvärderingar, eller hur man skulle kunna förbättra något undervisningsmoment. I dialogen återvänder den egna tanken, förändrad, men i någon mening bättre anpassad till verkligheten. Resultatet är inte säkert att man vet mer, utan att man i stället inte vet det man trodde sig ha varit så starkt övertygad om tidigare.
Om den genomsnittliga läraren inte undervisar, vad gör hon/han i stället och vad kallas det? Skall vi byta namn på läraren till coach, handledare eller kommuntjänsteman och eleven till kund eller klient? Kan man kvantifiera den nödvändiga tiden för reflektion och kan man känna igen den goda dialogen?
Mats Carlsson
Mats Carlsson
