DU OCH STATEN BEHÖVS MER ÄN NÅGONSIN

Under julen blir vi tydligen extra givmilda och medlidande med dem som inte kan samlas kring ett dignande julbord, så till den grad att svenskarna i december skänker bort 5,2 miljarder till välgörenhet. Jag tror att de här pengarna skapar mycket större direkt glädje än vad motsvarande summa statliga biståndspengar åstadkommer. Problemet är när man vill ersätta skattefinansierat bistånd med välgörenhet och insamlingar, för båda behövs och förutsätter varandra. Sedan flera år tillbaka har Sida betalat ett projekt som går ut på att förbättra den nicaraguanska polisens effektivitet och rättsmedvetande, som förbättrats, men fortfarande är långt ifrån på godtagbar nivå. Om otryggheten skulle vara på samma nivå som i exempelvis Guatemala, hade våra småbönder som får stöd av Vänskapsförbundet Sverige - Nicaragua inte kunnat resa till de utbildningar vi arrangerar, eller transportera sina jordbruksprodukter till närmaste marknad. Fungerar inte viss grundläggande infrastruktur och är rättsstaten nedmonterad, blir det svårare att nå de verkligt behövande med våra insamlade medel. Vi behöver alltså bli mer givmilda och fatta att det vi skänker förlorar en del av sin kraft om det inte finns farbara vägar, sjukvård för alla, schysta poliser etc. alltså sådant som en del av det statliga biståndet har använts till.

Nicaragua upplever i den här julen både en ekonomisk och politisk kris, fast det är kanske mer korrekt att säga en förvärrad kris. Kommunalvalen i november har lett till att oenigheten mellan regeringen och oppositionen vidgats på grund av påstått valfusk. Officiellt vann FSLN 105 borgmästarplatser och liberalerna 37 stycken. Också delar av det civila samhället kritiserar valets genomförande. Det har bl.a. lett till att USA, Holland med flera västländer vill ”straffa” den sandinistiska regeringen genom att avbryta eller minska på biståndet. Samtidigt drabbas Nicaragua hårt av den globala ekonomiska krisen; pengarna som gästarbetarna skickar hem, s.k. ”remesas”, anländer nu i mindre strömmar än på länge. Samtidigt återvänder tusentals gästarbetare hem till Nicaragua då de inte längre hittar jobb, med följd att det blir fler att föda. För att ytterligare späda på eländet, är Venezuela i finansiell gungning då oljepriset har droppat till ”rekord” låg nivå, 45 - 50 USD per fat mot 147 USD när det stod som högst. Nicaragua som har stora förväntningar på fortsatt hjälp från Hugo Chaves, kan bli tvunget att se sig om efter någon annan sponsor av infrastrukturprojekt och hjälp till de fattiga.

Mitt råd till dig som har tänkt skänka pengar nu i jul, att också ge en slant till VFSN: s småprojekt, eller till VFSN: s solidaritetsfond som är till för våra små, men nödvändiga administrationskostnader. Samla dina vänner i mellandagarna och bjud på julkakor och glögg, samtidigt som du ber alla att lägga femtio kronor på ett småprojekt som ni tillsammans valt ut. Passa samtidigt på att prata om behovet av mer skattefinansierad solidaritet när ekonomisk recession och orostider står för dörren. Tänd ett hopp om att en annan värld är nödvändig och möjlig.

Du kan stödja VFSN genom att sätta in pengar antingen på plusgiro 87 06 91-3, eller vår projektverksamhet på plusgiro 411 99 28-2.



God jul
&
Gott nytt år!

Gäster

DET GICK EN ÄNGEL GENOM

KLASSRUMMET

I november gästades Angeredsgymnasiet av fyra personer från ett utbildningscenter i Ciudad Sandino utanför Managua. En lärare, två dansinstruktörer för barn och med var också rektorn. De besökte Sverige för att lära sig mer om utbildningarna och PBL- pedagogiken på Angered, samt för att förbereda ett svarsbesök i februari 2009.


Besöket blev nog en större framgång än vad vi hade räknat med; mängder av personer ”ställde upp” och det mesta som var inplanerat blev faktiskt också av. Ett undantag var den tänkta picknicken på en obebodd skärgårdsö i början av november, som i stället fick intas inne i en folktom färja som lägligt ankrade upp intill oss som blivit strandsatta. Ändå känner jag att besöket inte utvecklades, att det på något sätt inte ömsesidigt frigjorde deltagarnas kapacitet. Min fråga är om de, besökarna kunde ha vuxit mer som en konsekvens av utbytet och om svaret är ja, vad var det som hindrade?

Någon dag efter våra gäster åkte hem igen till Nicaragua skrev jag i min anteckningsbok, ”Problemet är att vi är så omhändertagande och inte lätt dem bli mer delaktiga i upplägget av programmet”. Varför skulle jag ta hand om dem med tanke på att de sedan lång tid tillbaka är enastående experter på att överleva i ett land härjat av naturkatastrofer, extrem fattigdom, krig och ekonomisk chockterapi. Tänk bara vilket mod och uppfinningsrikedom det krävs hos stora skaror av deras landsmän för att immigrera illegalt och där finna sin plats i främmande länder. Med tanke på detta är det bisarrt att vi har ”curlat” för dem, men det måste finnas en, eller flera anledningar. Kan det hänga samman med att de från Syd alltid förvandlas till gäster oavsett vem som utbyter med vem, för det är ju till och med så att vi som gäster hos dem i Nicaragua, eller vilket annat fattigt land som helst, betalar för oss och det verkar ge oss rätten att styra och ställa, även hemma hos dem.

Det är provocerande för mig när de inbjudna alltför väl går in för rollen som just gäst och därmed blir ett redskap för mina föreställningar och begränsningar. Det känns som att mata en undulatunge, instängd i en fågelbur som håller på att rämna på grund av att den växer till grotesk storlek, då den verkar ha en helt omätbar aptit. Ingen blir egentligen nöjd. Metaforen vill väl egentligen få sagt att relationen mellan oss i det rika Sverige och de i det fattiga Nicaragua i grunden är djupt orättvis och att vi aldrig tycks kunna mötas som systrar och bröder. Jag måste fråga mig själv eftersom det kommer fler utbyten, vilken del jag har i att de har hamnat i buren så att de blir matade av min välmenande hand. Vad skulle hända om jag inte hade det här behovet att dominera och kontrollera? Skulle det bli ett sämre utbyte för det?
Ett viktigt skäl varför jag kom att ägna mycket tid på utbyten inom skolan och i andra sammanhang, är att jag aldrig slutar att förundras över kontrasterna mellan hur ungdomar hos oss och hos dem uppfattar utbildningens roll för att utveckla sig som människa. Där i Nicaragua möter man ungdomar som säger att de skulle göra vad som helst bara de fick chansen att studera. En del av våra elever vill däremot undkomma skolan som de upplever som ett straff, eller som ointressant. Om våra nicaraguanska gäster hade stannat längre hade de med ganska stor säkerhet delat samma värderingar som de svenska gymnasieungdomarna. Nu var de här i knappt två veckor och de hann aldrig bli anpassade till den här attityden. När våra elever är där hos dem är det i stället som att ögonen öppnas och att de återvänder med en delvis förändrad bild av sig själva och skolan som gör att de fattar att den svenska skolan är som att glida fram på en räkmacka som man bara har råkat få.

Skulle våra vänner i Nicaragua bli ledsna om de fick del av de här tankarna, knappast inte, då de inte ensamma bär skulden för att ha hamnat i buren.

Mats Carlsson