En hyllning till outsidern
Det är ruggigt att tänka på hur många vita elefanter vi omgärdar oss med, värst är nog att jag låter det passera, att jag inte ryggar till och prövar om det verkligen är sant. Detta är vardagens tyranni, att anomalier blir en del av vardagen och bara ifrågasätts när de inte längre existerar. Till exempel att en sådan absurd företeelse som att dela ett land och folk med en mur, kunde få existera under hela 28 år. När Berlinmuren väl var borta säger människor som beskådar resterna, ”hur i all sina dar kunde detta få ske i Europa i ett av världens mest utvecklade länder!” Eller ett annat exempel på det individuella planet: mamman som blir asfull varenda jul, något som familjen räknar med och således har gjort sina mått och steg för att vara förberedda. Det är först när hon är borta som familjemedlemmarna blir varse att de brukade fira en jul som varken var särskilt rolig eller vanlig.
Det här med vita elefanter sker på en nivå som är någonstans mellan det medvetna och omedvetna, vilket inom psykologin kallas förmedvetet. Jag både vet och inte vet, något som jag kan sträcka mig efter om jag anstränger mig och göra till en del av mitt medvetande. Många gånger händer det att jag blir arg på mig själv för att jag har låtit saker och ting passera utan att agera, eller att inte ens ha ägnat det en tanke. Det kan vara elever som jag har uppfattat har det jobbigt, men som ändå bara flimrar förbi som ordlösa vålnader och inte får mitt gensvar. En del kallar det tunnelseende, andra en brist på civilkurage, eller symptom på konflikträdsla. För egen del handlar nog de vita elefanterna både om att jag är rädd och att det inte handlar om något enstaka fenomen, utan om så många att jag slutat att räkna dem alla.
Jag vill här berätta om en vit elefant som faktiskt har fortsatt och klampat omkring och härjat i min skolvardag. År 2004 i augusti började jag arbeta på Angeredsgymnasiet för första gången. Sedan våren 2001 hade jag haft en anställning som volontär i Nicaragua och under tiden jag var borta lades mitt gamla gymnasium ner och jag valde att följa med till Angered. Biståndsjobbet gick ut på att jag med Sida medel skulle jag verka för att nicaraguanska civilorganisationer blev mer demokratiska, transparenta, jämställda och måleffektiva. Nu efteråt kan jag tycka att de krav som jag och biståndet ställde på dessa små och resurssvaga organisationer gick för långt, men eftersom jag satt på pengarna kunde man få dem att nästan slå knut på sig själva. I regel fattade de människor jag samarbetade med att det också gagnade dem i det långa loppet om de försökte bryta upp gamla patriarkala, hierarkiska, korrupta och ineffektiva strukturer. Nicaraguanerna bör vara stolta över vad de åstadkommit för att utveckla sina organisationer och sig själva.
När jag skulle repatrieras till hemlandet och skolan efter tre år i Nicaragua, var jag fylld med förväntningar om hur jag trodde det var i den politiskt styrda verksamheten på Angeredsgymnasiet. Det kunde ju inte vara så att det som jag förväntade mig och krävde av nicaraguanerna skulle vara mer sällsynt i Sverige, tvärtom borde vi vara förebilder eftersom vi hade mage att ställa så hårda krav på de fattiga nicaraguanerna. När jag fick tillfälle att utveckla temat demokrati och utveckling, använde jag ofta Sverige som ett exempel, en referens om den framgångsrika kompromisspolitiken med starka demokratiska folkrörelser och politiska församlingar som omistliga aktörer. Aldrig någonsin tidigare hade den blågula fanan flaggat så stolt på mitt hus som då.
Jag måste ha glömt hur det var, eller idealiserade alltför mycket , eller så hade det skett stora förändringar under de tre år jag var utomlands, för det var en brutal chock att komma tillbaka till den kommunala skolan. Mitt första år tillbaka var på handelsprogrammet och PRIV. Jag upplevde undervisningssituationen som helt absurd och skolans ledning verkade fullständigt ovillig att komma till rätta med problemen. Jag tänkte att om bara de ansvariga politikerna hade varit medvetna om vad som sker på skolan, skulle de ställa saker och ting till rätta. Ganska naivt, men så tänkte jag faktiskt då. Sagt och gjort så skrev jag ett brev till Frank Andersson (dåvarande ordförande för utbildningsnämnden i Göteborg), där jag berättade om att det finns allvarliga strukturproblem på skolan, med förhoppningen om att politikerna skulle ställa sig öppna för en diskussion med alla inblandade för att hitta konstruktiva lösningar. Jag citerar från brevet, ”Jag tror att man måste lösa flera "besynnerligheter" för att man skall kunna göra Angered till en attraktiv skola. I dag är situationen (uttalar mig bara om Handelsprogrammet) den att det går att genomföra någorlunda lektioner om en tredjedel, eller hälften är sjukfrånvarande, på grund av att det är mycket oroligt och de studerande behöver mycket hjälp. Flera har underkänt, eller inte ens betyg i flera ämnen, men de hänger ändå med år efter år, i vissa fall bara som vålnader, eftersom skolan inte skriver ut dem. Efter 7 veckor har jag fortfarande inte sett av en del av dem som finns på klasslistorna, någon gång har det hänt att en person dykt upp, som säger sig tillhöra klassen…Därtill finns några elever som är stökiga, oroliga och också kraftigt utagerande, som skolan dras med och inte vet vad man skall göra med. Det har blivit de fås tyranni över de många. Jag har tagit upp med skolledningen att dessa elever borde avskiljas från vanlig undervisning och i stället erbjuda dem en annan skolform. Det är viktigt att skolan definierar vad en skola är och inte tror sig kunna lösa problem som egentligen är utanför dess kapacitet och målsättning. På det viset görs eleverna ansvariga för sina liv och växer som människor. Troligen gör vi dem en otjänst genom att inte tydligt markera vad samhällets har för regler och lagar, för det finns en verklighet också utanför och efter skolan.
De regler och normer som i dag tillämpas borde förpassas till den historiska skräpkammaren och nya antas som tar sin utgångspunkt i verkligheten, exempelvis att de kulturella koderna är annorlunda på en skola som inte domineras av studerande med svensk medelklassbakgrund. Detta skall inte blandas samman med repression, för tydliga regler som efterlevs, är till för dem som mest behöver den offentliga skolan för att utvecklas och få samma chanser i samhället. Även om det finns statliga förordningar mm. att följa, kan man inte som skolledare, eller kommunalpolitiker drar sig undan ansvaret för att försöka avskaffa besynnerligheterna, eller åtminstone utnyttja det offentliga rummet för att väcka debatt, för annars förlorar man i trovärdighet.”
Brevet var på fem sidor där jag bl.a. tog upp frågan om hur förankrat och underbyggt det politiska beslutet var att sjösätta ”Nystart Angered” (passionsprogram och problembaserat lärande), ledningsstrukturen på skolan och integrationen mellan de etniska grupperna på skolan. Två gånger skickade jag brevet till den högste politiskt ansvariga för Göteborgs gymnasieutbildningar utan att få ett enda livstecken på att brevet kommit fram.
Jag sa till mina chefer att det jag var del av, var långt utanför vad jag någonsin tidigare hade upplevt som lärare och att de borde föra de här insikterna uppåt till den absoluta beslutande toppen. Svarat jag fick var, ”Vi är en politiskt styrd organisation, vill du ha förändringar får du uttrycka det tredje söndagen i september 2006. Vår roll är att vara tjänstemän”
Efter mitt första läsår på Angered fick jag möjlighet att enbart arbeta på samhällsprogrammet, som gick in i ett intressant skede med arbetslag och där det var en aning bättre klassrumsklimat. De stora vita elefanterna hoppade inte längre framför mina ögon, i stället uppslukades jag av arbetet på den nära nivån, som både var personligt utvecklande och meningsfullt. Jag försonades (åtminstone tillfälligt) med den abnorma utbildningssituationen och det blev inte tid över för att reflektera.
Jag hade delvis trätt in som en främling 2004 och jag tyckte därför att jag kunde få lov att hålla upp en spegel för dem som var verksamma i systemet. Men egentligen var det ingen som bad om detta, allra minst politikerna (kanske en grov generalisering), utan jag blev med tiden en ensam och allt mer svagt ropande röst i öknen. Jag vet inte om jag längre är en systemkritiker, men jag hoppas på att fler främlingar, eller outsiders, skall bli bättre än jag på att upptäcka och desarmera skolans vita elefanter.
fredag 27 november 2009
lördag 21 november 2009
Betygen har överlevt sig själva
Någon djävla ordning skall det vara på betygssättningen!
Sverige har i dag inte ett enhetligt och någorlunda rättvist betygssystem på gymnasiet och ingen vågar egentligen ta i problemet då det har utvecklats till något som kan liknas vid ”kejsarens nya kläder”
De två artonåriga pojkarna går förbi sin gamla religionslärare, några dagar innan studenten med ett flin, som betyder, ”du som satte IG på oss, du skall bara veta att vi har makt, så vi fick våra betyg trots allt.” Bakgrunden är att den ordinarie läraren hade meddelat de två gossarna att de skulle få IG på en hundra poängs kurs i ett kärnämne. De går då till rektor som arrangerar att de får göra ett prov hos en annan lärare som inte är behörig i ämnet. Eleverna får väl godkänt på kursen. Läraren känner sig desavuerad och vänder sig till facket som inte gör något.
Utifrån mitt storstadsperspektiv på en kommunal skola, har jag kommit fram till, liksom flera debattörer, skolforskare och andra kollegor, att det inte finns ett fungerande nationellt betygssystem i Sverige för gymnasieskolan. Med fungerande menar jag att betygen har samma betydelse oberoende av skola och lärare. Självklart har alltid betygsbedömningen varierat mellan betygssättare och över tid, men problemet i dag är att det inte längre är marginella skillnader, utan samma betyg i ämnet kan av eleven kräva helt olika saker. Det refererade fallet inträffade nyligen på min egen skola, så orättvisan finns inte bara mellan olika skolor och grupper, utan till och med inom samma kurs. Medan pojkarna klarade av kursen på några dagar, hade deras kamrater kämpat minst en termin för att klara av ett godkänt. Skolverket gör i dagarna ett patetiskt försök att rädda betygssystemet då de anställt 350 personer för att dubbelrätta de nationella prov för 35 000 elever(GP 2009-10-29). Skärpt kontroll kan inte komma till rätta med ett underliggande strukturfel.
Den någorlunda enhetliga bedömningen inom gymnasieskolan började att urgröpas i samband med kommunaliseringen och introduktionen av de målrelaterade betygen i början av 1990-talet. Problemet var att när de relativa betygen försvann, fanns det inte så mycket att relatera den egna betygssättningen till. Innan dess minns jag med vilken spänning man väntade på resultatet från de nationella proven i framför allt svenska. Betygen jag gav i socialkunskap, psykologi och samhällskunskap, påverkades indirekt av klassens betygsgenomsnitt på de nationella proven. Jag kunde inte avvika mer än någon decimal utan att bli kallad till rektor för att förklara mig, i synnerhet om jag hade ett högre snitt i min klass. Egentligen tror jag att den främsta funktionen med det nationella provet var att stimulera varje lärare att fundera över sin egen betygssättning och också att diskutera mellan kollegor om vad de olika betygsstegen stod för.
Som jag ser det finns det en risk att vilken som helst kommunalisering kan leda till att den lokala politiska strävar efter att skjuta över framtida problem till regionen eller nationen. Den lokala nivån som inte kan påverka sina egna inkomster (inte i jämförelse med staten), blir tilldelad av högre politiska nivåer en mängd skyldigheter. Kommunen har därför en tendens att ”mörka” delar av innehållet i det den är ålagd att utföra. Om den kommunala skolan exempelvis faktiskt ger högskolekompetens åt femtio procent funktionella analfabeter, är detta inte en katastrof, eller kommunpolitikernas prioritet, eftersom man förlitar sig på att andra löser det framtida lokala behovet av utbildad arbetskraft mm. men för Sverige som demokratisk välståndsnation är det illa.
Det blev inte heller bättre av att Skolverket efter kommunaliseringen blev allt mer osynlig. Innan dess var man lite skraj när inspektörerna från myndigheten helt oväntat kunde dyka upp för att ta del av vad som hände på lektionerna och i skolan i sin helhet. De sista åren hade de fått ett mer elevfokus och intervjuade eleverna. Vid den här tiden drabbades Sverige av en djup ekonomisk kris och ett troligt syfte med kommunaliseringen var att staten ville spara pengar, eller med andra ord, de nationella politikerna önskade slippa de svåra prioriteringar som kanske hade blivit nödvändiga om gymnasieskolan hade fortsatt att ligga på deras bord. Det har fått till följd att kommunerna satsar olika mycket på sin skola och att elevpengen för samma program varierar beroende på utbildningsort.
En annan aspekt av kommunaliseringen är hur väl skolans företrädare lyckas att hävda sig inom den kommunala politiska – administrativa apparaten. När jag började arbeta i Göteborgs gymnasieskola, tillhandahöll staten, eller om det var kommunen lokalerna (jag tror att det var det senare). På 1980- och 1990- talet var standarden på skolorna ganska låg mätt med dagens mått. Det var gott om utrymme, men det var enkelt och utan egentliga tekniska hjälpmedel. Jag gjorde vid den tiden på 90-talet ett besök på Angeredsgymnasiet och förvånades hur nytt och välutrustat det var. I dag hyr skolorna av kommunens fastighets- bolag (eller skall man säga –förvaltning) som skall gå med vinst, som bl.a. har fått till följd att hyran på tjugo miljoner per år för Angeredsgymnasiet, är satt på ett sådant sätt att den är densamma som för hyresobjekt i Göteborgs centrum.
Det enhetliga betygssystemet (som aldrig har existerat) har brutit samman nationellt på grund av ekonomiska orsaker och som blev än mer akut i samband med att friskolorna börjar etablera sig i stor skala från och med 1990 -talets mitt och framåt. Historien med de två pojkarna hade aldrig inträffat för tjugo år sedan, för det fanns då ingen anledning att ge bort betyg som sker i dag.
Lagstiftningen och förordningar ger utrymme till tolkningar som kanske inte var avsikten hos lagstiftarna när skolledningarna ser mellan fingrarna eller till och med underlättar att elever får betyg som de flesta utomstående skulle anse vara orättvisa. Dagens Nyheter skrev i höstas att av de tio skolor i Stockholm som hade satt de högsta betygen, med hänsyn till vad eleverna presterat på nationella prov, var åtta av dem friskolor (varför fri- är den kommunala skolan ofri-?). På ett annat sätt än de kommunala skolorma är friskolorna beroende av att också på kort sikt gå ihop och ge vinst. När eleven är kunden och varan som i första hand efterfrågas är betyg och livschanser, är det frestande att ge köparen det som efterfrågas. Om problemet kunde isoleras till friskolorna vore det kanske hanterbart på längre sikt, men betygsinflationen har spridit sig också till den kommunala skolan, vilket också innebär en demokratisk kris.
”3§ Betyg på avslutad kurs och efter en etapp skall sättas av läraren. Om ett betyg beror på två eller fler lärares bedömning och lärarna inte kan enas, skall betyg sättas av rektorn.” Det står också i skollagen att rektorn kan ge en elev godkänt på en kurs om eleven förvärvat kunskaperna (uppnått målet) på annat sätt. Detta är ett privilegium som enbart tillkommer offentliga skolor. På andra ställen i lagstiftningen framhäver man att läraren utövar en myndighetsfunktion i samband med betygssättningen och att det därför åligger läraren stort individuellt ansvar och som rektor skall underlätta genom att skapa tillfällen för fortbildning och reflektion. Generellt är läraren suverän att betygsätta eleven. I en mördande konkurrens blir det lätt att man börjar tolka lagar och förordningar på ett annat sätt än vad som var lagstiftarens mening.
Vad kan skolledningen ha för intresse av att alltför lättvindigt godkänna elever? Det främsta priset i potten är att skolan skall få finnas kvar i den allt mer hårdnande konkurrensen om elevpengen. Ett intresse som delas av alla på skolan oavsett funktion. Detta övergripande intresse sönderdelas i två andra mål. Föräldrar och elever börjar bli allt mer medvetna om hur väl skolorna lyckas med att föra fram eleverna till en gymnasieexamen med godkända ämnen. Dagspressen älskar att göra sådana jämförelser mellan skolorna när det är dags för niorna att välja skola, som en slags konsumentupplysning. Numer talar man också om ”förädlingsvärdet”, det vill säga en jämförelse mellan elevens betyg vid ansökan till skolan och betyget vid studenten. Skolor som Angeredsgymnasiet skulle ha ett av de bästa förädlingsvärdena. Det finns alltså ett starkt överlevnadsvärde för skolan att eleverna går ut med höga betyg. Om det nu är så att friskolorna inte spelar schyst, är det bara för den kommunala skolan att hänga på, i annat fall är man ute ur leken.
Det andra målet är belöningsstrukturen i skolan, som i stort sett är dold och inte sammanfaller med det som man officiellt för till torgs. Rektorer och lärare som ”lyckas” att få elever att bli godkända, eller höja deras betyg, blir belönade med lönehöjning över genomsnittet och ibland också befordrade. Om det nu är så att läraren stöttat elevens utveckling så att betyget är satt i enlighet med den kunskapsnivå som är angiven av Skolverket och ligger i fas med normen i riket, vore det helt på sin plats att den ansvariga personalen premieras. Min erfarenhet är precis det motsatta, att vi i dag i skolan har rest Potemkin kulisser, där betygen allt mindre har substans och bäring på verkligheten. Lärare som känner sig tveksamma att medverka i att sätta ”glädje betyg” uppfattas i en sådan här skola som antikvariska och till och med illojala. Politiker som vill behålla sitt kungadöme behöver starka resultatsiffror, det vill säga antalet elever som uppnår målen. De vill inte veta hur siffran kom dit, för då skulle man hamna i en sådan dålig dager att den offentliga verksamheten skulle få svårt att försvara sig. Tjänstemännen och rektorerna får av politikerna en klapp på axeln och blir kvar i värmen och risker ingenting, men detta under förutsättning att alla spelar med, ”the show must go on.” Skolledarna i sin tur är beroende av att det finns villiga lärare som inte tvekar att ”fixa till” urusla betyg. Eleverna vet vilka lärarna är som är ”snälla”, ”bra” mm. och vilka kurser som skolan kan trolla fram som kan hjälpa dem fram till en studentexamen med godkända betyg. Nu när vi påminns om murens fall 1989, aktualiseras regimer som byggde på dubbla ansikten och där den officiella retoriken inte längre hade någon förbindelse med verkligheten. På lokal nivå kan givetvis Potemkin kulisser gynna vissa eliter och personer, men sett i ett längre och nationellt perspektiv är detta en skadlig och ohållbar utveckling.
Hur skall man nu komma till räta med betygsinflationen? Ett trevande försök att göra något åt det är följande:
* Ta bort betygen från gymnasieskolan
* Som medel för urval till universitet mm. använd i stället olika typer av prov, test, arbetslivserfarenhet mm. anpassade till mottagande utbildning
* Ställ som krav för att söka till en viss eftergymnasial utbildning att man gått ett visst gymnasieprogram, eller på annat sätt har förvärvat jämförbara kunskaper. Det räcker att ge eleven ett intyg på att de gått kursen och klarat grundnivån på denna
*Det är möjligt att man skall ha någon form av test eller dylikt för alla som är i slutet av sina gymnasiestudier, ungefär som högskoleprovet eller projektarbetet á 100 poäng.
* Studerande på yrkesförberedande utbildningar blir behöriga till högskolan om de har studerat ett fjärde frivilligt år
* Skilj på innehållet i kärnämneskurserna för de yrkesförberedande och de teoretiska programmen
* Förstatliga den kommunala gymnasieskolan och börja arbetet med att göra det samma med frigymnasierna
* Kommunen och staten upprättar en plan nu för vilka utbildningsbehov som behövs för de kommande fem åren och uppdrar till offentliga och andra aktörer att leverera de utbildningar som behövs
* Fack och arbetsgivare blir eniga om att meriterande är lärarinsatser som leder till att eleven utvecklas också kan bli en aktiv medborgare
* Skolverket ser till att det kommer igång en dialog ute på skolorna om vad som är önskvärd kunskap och vilka läroprocesser som är framgångsrika
Sverige har i dag inte ett enhetligt och någorlunda rättvist betygssystem på gymnasiet och ingen vågar egentligen ta i problemet då det har utvecklats till något som kan liknas vid ”kejsarens nya kläder”
De två artonåriga pojkarna går förbi sin gamla religionslärare, några dagar innan studenten med ett flin, som betyder, ”du som satte IG på oss, du skall bara veta att vi har makt, så vi fick våra betyg trots allt.” Bakgrunden är att den ordinarie läraren hade meddelat de två gossarna att de skulle få IG på en hundra poängs kurs i ett kärnämne. De går då till rektor som arrangerar att de får göra ett prov hos en annan lärare som inte är behörig i ämnet. Eleverna får väl godkänt på kursen. Läraren känner sig desavuerad och vänder sig till facket som inte gör något.
Utifrån mitt storstadsperspektiv på en kommunal skola, har jag kommit fram till, liksom flera debattörer, skolforskare och andra kollegor, att det inte finns ett fungerande nationellt betygssystem i Sverige för gymnasieskolan. Med fungerande menar jag att betygen har samma betydelse oberoende av skola och lärare. Självklart har alltid betygsbedömningen varierat mellan betygssättare och över tid, men problemet i dag är att det inte längre är marginella skillnader, utan samma betyg i ämnet kan av eleven kräva helt olika saker. Det refererade fallet inträffade nyligen på min egen skola, så orättvisan finns inte bara mellan olika skolor och grupper, utan till och med inom samma kurs. Medan pojkarna klarade av kursen på några dagar, hade deras kamrater kämpat minst en termin för att klara av ett godkänt. Skolverket gör i dagarna ett patetiskt försök att rädda betygssystemet då de anställt 350 personer för att dubbelrätta de nationella prov för 35 000 elever(GP 2009-10-29). Skärpt kontroll kan inte komma till rätta med ett underliggande strukturfel.
Den någorlunda enhetliga bedömningen inom gymnasieskolan började att urgröpas i samband med kommunaliseringen och introduktionen av de målrelaterade betygen i början av 1990-talet. Problemet var att när de relativa betygen försvann, fanns det inte så mycket att relatera den egna betygssättningen till. Innan dess minns jag med vilken spänning man väntade på resultatet från de nationella proven i framför allt svenska. Betygen jag gav i socialkunskap, psykologi och samhällskunskap, påverkades indirekt av klassens betygsgenomsnitt på de nationella proven. Jag kunde inte avvika mer än någon decimal utan att bli kallad till rektor för att förklara mig, i synnerhet om jag hade ett högre snitt i min klass. Egentligen tror jag att den främsta funktionen med det nationella provet var att stimulera varje lärare att fundera över sin egen betygssättning och också att diskutera mellan kollegor om vad de olika betygsstegen stod för.
Som jag ser det finns det en risk att vilken som helst kommunalisering kan leda till att den lokala politiska strävar efter att skjuta över framtida problem till regionen eller nationen. Den lokala nivån som inte kan påverka sina egna inkomster (inte i jämförelse med staten), blir tilldelad av högre politiska nivåer en mängd skyldigheter. Kommunen har därför en tendens att ”mörka” delar av innehållet i det den är ålagd att utföra. Om den kommunala skolan exempelvis faktiskt ger högskolekompetens åt femtio procent funktionella analfabeter, är detta inte en katastrof, eller kommunpolitikernas prioritet, eftersom man förlitar sig på att andra löser det framtida lokala behovet av utbildad arbetskraft mm. men för Sverige som demokratisk välståndsnation är det illa.
Det blev inte heller bättre av att Skolverket efter kommunaliseringen blev allt mer osynlig. Innan dess var man lite skraj när inspektörerna från myndigheten helt oväntat kunde dyka upp för att ta del av vad som hände på lektionerna och i skolan i sin helhet. De sista åren hade de fått ett mer elevfokus och intervjuade eleverna. Vid den här tiden drabbades Sverige av en djup ekonomisk kris och ett troligt syfte med kommunaliseringen var att staten ville spara pengar, eller med andra ord, de nationella politikerna önskade slippa de svåra prioriteringar som kanske hade blivit nödvändiga om gymnasieskolan hade fortsatt att ligga på deras bord. Det har fått till följd att kommunerna satsar olika mycket på sin skola och att elevpengen för samma program varierar beroende på utbildningsort.
En annan aspekt av kommunaliseringen är hur väl skolans företrädare lyckas att hävda sig inom den kommunala politiska – administrativa apparaten. När jag började arbeta i Göteborgs gymnasieskola, tillhandahöll staten, eller om det var kommunen lokalerna (jag tror att det var det senare). På 1980- och 1990- talet var standarden på skolorna ganska låg mätt med dagens mått. Det var gott om utrymme, men det var enkelt och utan egentliga tekniska hjälpmedel. Jag gjorde vid den tiden på 90-talet ett besök på Angeredsgymnasiet och förvånades hur nytt och välutrustat det var. I dag hyr skolorna av kommunens fastighets- bolag (eller skall man säga –förvaltning) som skall gå med vinst, som bl.a. har fått till följd att hyran på tjugo miljoner per år för Angeredsgymnasiet, är satt på ett sådant sätt att den är densamma som för hyresobjekt i Göteborgs centrum.
Det enhetliga betygssystemet (som aldrig har existerat) har brutit samman nationellt på grund av ekonomiska orsaker och som blev än mer akut i samband med att friskolorna börjar etablera sig i stor skala från och med 1990 -talets mitt och framåt. Historien med de två pojkarna hade aldrig inträffat för tjugo år sedan, för det fanns då ingen anledning att ge bort betyg som sker i dag.
Lagstiftningen och förordningar ger utrymme till tolkningar som kanske inte var avsikten hos lagstiftarna när skolledningarna ser mellan fingrarna eller till och med underlättar att elever får betyg som de flesta utomstående skulle anse vara orättvisa. Dagens Nyheter skrev i höstas att av de tio skolor i Stockholm som hade satt de högsta betygen, med hänsyn till vad eleverna presterat på nationella prov, var åtta av dem friskolor (varför fri- är den kommunala skolan ofri-?). På ett annat sätt än de kommunala skolorma är friskolorna beroende av att också på kort sikt gå ihop och ge vinst. När eleven är kunden och varan som i första hand efterfrågas är betyg och livschanser, är det frestande att ge köparen det som efterfrågas. Om problemet kunde isoleras till friskolorna vore det kanske hanterbart på längre sikt, men betygsinflationen har spridit sig också till den kommunala skolan, vilket också innebär en demokratisk kris.
”3§ Betyg på avslutad kurs och efter en etapp skall sättas av läraren. Om ett betyg beror på två eller fler lärares bedömning och lärarna inte kan enas, skall betyg sättas av rektorn.” Det står också i skollagen att rektorn kan ge en elev godkänt på en kurs om eleven förvärvat kunskaperna (uppnått målet) på annat sätt. Detta är ett privilegium som enbart tillkommer offentliga skolor. På andra ställen i lagstiftningen framhäver man att läraren utövar en myndighetsfunktion i samband med betygssättningen och att det därför åligger läraren stort individuellt ansvar och som rektor skall underlätta genom att skapa tillfällen för fortbildning och reflektion. Generellt är läraren suverän att betygsätta eleven. I en mördande konkurrens blir det lätt att man börjar tolka lagar och förordningar på ett annat sätt än vad som var lagstiftarens mening.
Vad kan skolledningen ha för intresse av att alltför lättvindigt godkänna elever? Det främsta priset i potten är att skolan skall få finnas kvar i den allt mer hårdnande konkurrensen om elevpengen. Ett intresse som delas av alla på skolan oavsett funktion. Detta övergripande intresse sönderdelas i två andra mål. Föräldrar och elever börjar bli allt mer medvetna om hur väl skolorna lyckas med att föra fram eleverna till en gymnasieexamen med godkända ämnen. Dagspressen älskar att göra sådana jämförelser mellan skolorna när det är dags för niorna att välja skola, som en slags konsumentupplysning. Numer talar man också om ”förädlingsvärdet”, det vill säga en jämförelse mellan elevens betyg vid ansökan till skolan och betyget vid studenten. Skolor som Angeredsgymnasiet skulle ha ett av de bästa förädlingsvärdena. Det finns alltså ett starkt överlevnadsvärde för skolan att eleverna går ut med höga betyg. Om det nu är så att friskolorna inte spelar schyst, är det bara för den kommunala skolan att hänga på, i annat fall är man ute ur leken.
Det andra målet är belöningsstrukturen i skolan, som i stort sett är dold och inte sammanfaller med det som man officiellt för till torgs. Rektorer och lärare som ”lyckas” att få elever att bli godkända, eller höja deras betyg, blir belönade med lönehöjning över genomsnittet och ibland också befordrade. Om det nu är så att läraren stöttat elevens utveckling så att betyget är satt i enlighet med den kunskapsnivå som är angiven av Skolverket och ligger i fas med normen i riket, vore det helt på sin plats att den ansvariga personalen premieras. Min erfarenhet är precis det motsatta, att vi i dag i skolan har rest Potemkin kulisser, där betygen allt mindre har substans och bäring på verkligheten. Lärare som känner sig tveksamma att medverka i att sätta ”glädje betyg” uppfattas i en sådan här skola som antikvariska och till och med illojala. Politiker som vill behålla sitt kungadöme behöver starka resultatsiffror, det vill säga antalet elever som uppnår målen. De vill inte veta hur siffran kom dit, för då skulle man hamna i en sådan dålig dager att den offentliga verksamheten skulle få svårt att försvara sig. Tjänstemännen och rektorerna får av politikerna en klapp på axeln och blir kvar i värmen och risker ingenting, men detta under förutsättning att alla spelar med, ”the show must go on.” Skolledarna i sin tur är beroende av att det finns villiga lärare som inte tvekar att ”fixa till” urusla betyg. Eleverna vet vilka lärarna är som är ”snälla”, ”bra” mm. och vilka kurser som skolan kan trolla fram som kan hjälpa dem fram till en studentexamen med godkända betyg. Nu när vi påminns om murens fall 1989, aktualiseras regimer som byggde på dubbla ansikten och där den officiella retoriken inte längre hade någon förbindelse med verkligheten. På lokal nivå kan givetvis Potemkin kulisser gynna vissa eliter och personer, men sett i ett längre och nationellt perspektiv är detta en skadlig och ohållbar utveckling.
Hur skall man nu komma till räta med betygsinflationen? Ett trevande försök att göra något åt det är följande:
* Ta bort betygen från gymnasieskolan
* Som medel för urval till universitet mm. använd i stället olika typer av prov, test, arbetslivserfarenhet mm. anpassade till mottagande utbildning
* Ställ som krav för att söka till en viss eftergymnasial utbildning att man gått ett visst gymnasieprogram, eller på annat sätt har förvärvat jämförbara kunskaper. Det räcker att ge eleven ett intyg på att de gått kursen och klarat grundnivån på denna
*Det är möjligt att man skall ha någon form av test eller dylikt för alla som är i slutet av sina gymnasiestudier, ungefär som högskoleprovet eller projektarbetet á 100 poäng.
* Studerande på yrkesförberedande utbildningar blir behöriga till högskolan om de har studerat ett fjärde frivilligt år
* Skilj på innehållet i kärnämneskurserna för de yrkesförberedande och de teoretiska programmen
* Förstatliga den kommunala gymnasieskolan och börja arbetet med att göra det samma med frigymnasierna
* Kommunen och staten upprättar en plan nu för vilka utbildningsbehov som behövs för de kommande fem åren och uppdrar till offentliga och andra aktörer att leverera de utbildningar som behövs
* Fack och arbetsgivare blir eniga om att meriterande är lärarinsatser som leder till att eleven utvecklas också kan bli en aktiv medborgare
* Skolverket ser till att det kommer igång en dialog ute på skolorna om vad som är önskvärd kunskap och vilka läroprocesser som är framgångsrika
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
