Betygen har överlevt sig själva

Någon djävla ordning skall det vara på betygssättningen!

Sverige har i dag inte ett enhetligt och någorlunda rättvist betygssystem på gymnasiet och ingen vågar egentligen ta i problemet då det har utvecklats till något som kan liknas vid ”kejsarens nya kläder”


De två artonåriga pojkarna går förbi sin gamla religionslärare, några dagar innan studenten med ett flin, som betyder, ”du som satte IG på oss, du skall bara veta att vi har makt, så vi fick våra betyg trots allt.” Bakgrunden är att den ordinarie läraren hade meddelat de två gossarna att de skulle få IG på en hundra poängs kurs i ett kärnämne. De går då till rektor som arrangerar att de får göra ett prov hos en annan lärare som inte är behörig i ämnet. Eleverna får väl godkänt på kursen. Läraren känner sig desavuerad och vänder sig till facket som inte gör något.

Utifrån mitt storstadsperspektiv på en kommunal skola, har jag kommit fram till, liksom flera debattörer, skolforskare och andra kollegor, att det inte finns ett fungerande nationellt betygssystem i Sverige för gymnasieskolan. Med fungerande menar jag att betygen har samma betydelse oberoende av skola och lärare. Självklart har alltid betygsbedömningen varierat mellan betygssättare och över tid, men problemet i dag är att det inte längre är marginella skillnader, utan samma betyg i ämnet kan av eleven kräva helt olika saker. Det refererade fallet inträffade nyligen på min egen skola, så orättvisan finns inte bara mellan olika skolor och grupper, utan till och med inom samma kurs. Medan pojkarna klarade av kursen på några dagar, hade deras kamrater kämpat minst en termin för att klara av ett godkänt. Skolverket gör i dagarna ett patetiskt försök att rädda betygssystemet då de anställt 350 personer för att dubbelrätta de nationella prov för 35 000 elever(GP 2009-10-29). Skärpt kontroll kan inte komma till rätta med ett underliggande strukturfel.

Den någorlunda enhetliga bedömningen inom gymnasieskolan började att urgröpas i samband med kommunaliseringen och introduktionen av de målrelaterade betygen i början av 1990-talet. Problemet var att när de relativa betygen försvann, fanns det inte så mycket att relatera den egna betygssättningen till. Innan dess minns jag med vilken spänning man väntade på resultatet från de nationella proven i framför allt svenska. Betygen jag gav i socialkunskap, psykologi och samhällskunskap, påverkades indirekt av klassens betygsgenomsnitt på de nationella proven. Jag kunde inte avvika mer än någon decimal utan att bli kallad till rektor för att förklara mig, i synnerhet om jag hade ett högre snitt i min klass. Egentligen tror jag att den främsta funktionen med det nationella provet var att stimulera varje lärare att fundera över sin egen betygssättning och också att diskutera mellan kollegor om vad de olika betygsstegen stod för.

Som jag ser det finns det en risk att vilken som helst kommunalisering kan leda till att den lokala politiska strävar efter att skjuta över framtida problem till regionen eller nationen. Den lokala nivån som inte kan påverka sina egna inkomster (inte i jämförelse med staten), blir tilldelad av högre politiska nivåer en mängd skyldigheter. Kommunen har därför en tendens att ”mörka” delar av innehållet i det den är ålagd att utföra. Om den kommunala skolan exempelvis faktiskt ger högskolekompetens åt femtio procent funktionella analfabeter, är detta inte en katastrof, eller kommunpolitikernas prioritet, eftersom man förlitar sig på att andra löser det framtida lokala behovet av utbildad arbetskraft mm. men för Sverige som demokratisk välståndsnation är det illa.
Det blev inte heller bättre av att Skolverket efter kommunaliseringen blev allt mer osynlig. Innan dess var man lite skraj när inspektörerna från myndigheten helt oväntat kunde dyka upp för att ta del av vad som hände på lektionerna och i skolan i sin helhet. De sista åren hade de fått ett mer elevfokus och intervjuade eleverna. Vid den här tiden drabbades Sverige av en djup ekonomisk kris och ett troligt syfte med kommunaliseringen var att staten ville spara pengar, eller med andra ord, de nationella politikerna önskade slippa de svåra prioriteringar som kanske hade blivit nödvändiga om gymnasieskolan hade fortsatt att ligga på deras bord. Det har fått till följd att kommunerna satsar olika mycket på sin skola och att elevpengen för samma program varierar beroende på utbildningsort.
En annan aspekt av kommunaliseringen är hur väl skolans företrädare lyckas att hävda sig inom den kommunala politiska – administrativa apparaten. När jag började arbeta i Göteborgs gymnasieskola, tillhandahöll staten, eller om det var kommunen lokalerna (jag tror att det var det senare). På 1980- och 1990- talet var standarden på skolorna ganska låg mätt med dagens mått. Det var gott om utrymme, men det var enkelt och utan egentliga tekniska hjälpmedel. Jag gjorde vid den tiden på 90-talet ett besök på Angeredsgymnasiet och förvånades hur nytt och välutrustat det var. I dag hyr skolorna av kommunens fastighets- bolag (eller skall man säga –förvaltning) som skall gå med vinst, som bl.a. har fått till följd att hyran på tjugo miljoner per år för Angeredsgymnasiet, är satt på ett sådant sätt att den är densamma som för hyresobjekt i Göteborgs centrum.

Det enhetliga betygssystemet (som aldrig har existerat) har brutit samman nationellt på grund av ekonomiska orsaker och som blev än mer akut i samband med att friskolorna börjar etablera sig i stor skala från och med 1990 -talets mitt och framåt. Historien med de två pojkarna hade aldrig inträffat för tjugo år sedan, för det fanns då ingen anledning att ge bort betyg som sker i dag.

Lagstiftningen och förordningar ger utrymme till tolkningar som kanske inte var avsikten hos lagstiftarna när skolledningarna ser mellan fingrarna eller till och med underlättar att elever får betyg som de flesta utomstående skulle anse vara orättvisa. Dagens Nyheter skrev i höstas att av de tio skolor i Stockholm som hade satt de högsta betygen, med hänsyn till vad eleverna presterat på nationella prov, var åtta av dem friskolor (varför fri- är den kommunala skolan ofri-?). På ett annat sätt än de kommunala skolorma är friskolorna beroende av att också på kort sikt gå ihop och ge vinst. När eleven är kunden och varan som i första hand efterfrågas är betyg och livschanser, är det frestande att ge köparen det som efterfrågas. Om problemet kunde isoleras till friskolorna vore det kanske hanterbart på längre sikt, men betygsinflationen har spridit sig också till den kommunala skolan, vilket också innebär en demokratisk kris.
”3§ Betyg på avslutad kurs och efter en etapp skall sättas av läraren. Om ett betyg beror på två eller fler lärares bedömning och lärarna inte kan enas, skall betyg sättas av rektorn.” Det står också i skollagen att rektorn kan ge en elev godkänt på en kurs om eleven förvärvat kunskaperna (uppnått målet) på annat sätt. Detta är ett privilegium som enbart tillkommer offentliga skolor. På andra ställen i lagstiftningen framhäver man att läraren utövar en myndighetsfunktion i samband med betygssättningen och att det därför åligger läraren stort individuellt ansvar och som rektor skall underlätta genom att skapa tillfällen för fortbildning och reflektion. Generellt är läraren suverän att betygsätta eleven. I en mördande konkurrens blir det lätt att man börjar tolka lagar och förordningar på ett annat sätt än vad som var lagstiftarens mening.

Vad kan skolledningen ha för intresse av att alltför lättvindigt godkänna elever? Det främsta priset i potten är att skolan skall få finnas kvar i den allt mer hårdnande konkurrensen om elevpengen. Ett intresse som delas av alla på skolan oavsett funktion. Detta övergripande intresse sönderdelas i två andra mål. Föräldrar och elever börjar bli allt mer medvetna om hur väl skolorna lyckas med att föra fram eleverna till en gymnasieexamen med godkända ämnen. Dagspressen älskar att göra sådana jämförelser mellan skolorna när det är dags för niorna att välja skola, som en slags konsumentupplysning. Numer talar man också om ”förädlingsvärdet”, det vill säga en jämförelse mellan elevens betyg vid ansökan till skolan och betyget vid studenten. Skolor som Angeredsgymnasiet skulle ha ett av de bästa förädlingsvärdena. Det finns alltså ett starkt överlevnadsvärde för skolan att eleverna går ut med höga betyg. Om det nu är så att friskolorna inte spelar schyst, är det bara för den kommunala skolan att hänga på, i annat fall är man ute ur leken.
Det andra målet är belöningsstrukturen i skolan, som i stort sett är dold och inte sammanfaller med det som man officiellt för till torgs. Rektorer och lärare som ”lyckas” att få elever att bli godkända, eller höja deras betyg, blir belönade med lönehöjning över genomsnittet och ibland också befordrade. Om det nu är så att läraren stöttat elevens utveckling så att betyget är satt i enlighet med den kunskapsnivå som är angiven av Skolverket och ligger i fas med normen i riket, vore det helt på sin plats att den ansvariga personalen premieras. Min erfarenhet är precis det motsatta, att vi i dag i skolan har rest Potemkin kulisser, där betygen allt mindre har substans och bäring på verkligheten. Lärare som känner sig tveksamma att medverka i att sätta ”glädje betyg” uppfattas i en sådan här skola som antikvariska och till och med illojala. Politiker som vill behålla sitt kungadöme behöver starka resultatsiffror, det vill säga antalet elever som uppnår målen. De vill inte veta hur siffran kom dit, för då skulle man hamna i en sådan dålig dager att den offentliga verksamheten skulle få svårt att försvara sig. Tjänstemännen och rektorerna får av politikerna en klapp på axeln och blir kvar i värmen och risker ingenting, men detta under förutsättning att alla spelar med, ”the show must go on.” Skolledarna i sin tur är beroende av att det finns villiga lärare som inte tvekar att ”fixa till” urusla betyg. Eleverna vet vilka lärarna är som är ”snälla”, ”bra” mm. och vilka kurser som skolan kan trolla fram som kan hjälpa dem fram till en studentexamen med godkända betyg. Nu när vi påminns om murens fall 1989, aktualiseras regimer som byggde på dubbla ansikten och där den officiella retoriken inte längre hade någon förbindelse med verkligheten. På lokal nivå kan givetvis Potemkin kulisser gynna vissa eliter och personer, men sett i ett längre och nationellt perspektiv är detta en skadlig och ohållbar utveckling.
Hur skall man nu komma till räta med betygsinflationen? Ett trevande försök att göra något åt det är följande:
* Ta bort betygen från gymnasieskolan
* Som medel för urval till universitet mm. använd i stället olika typer av prov, test, arbetslivserfarenhet mm. anpassade till mottagande utbildning
* Ställ som krav för att söka till en viss eftergymnasial utbildning att man gått ett visst gymnasieprogram, eller på annat sätt har förvärvat jämförbara kunskaper. Det räcker att ge eleven ett intyg på att de gått kursen och klarat grundnivån på denna
*Det är möjligt att man skall ha någon form av test eller dylikt för alla som är i slutet av sina gymnasiestudier, ungefär som högskoleprovet eller projektarbetet á 100 poäng.
* Studerande på yrkesförberedande utbildningar blir behöriga till högskolan om de har studerat ett fjärde frivilligt år
* Skilj på innehållet i kärnämneskurserna för de yrkesförberedande och de teoretiska programmen
* Förstatliga den kommunala gymnasieskolan och börja arbetet med att göra det samma med frigymnasierna
* Kommunen och staten upprättar en plan nu för vilka utbildningsbehov som behövs för de kommande fem åren och uppdrar till offentliga och andra aktörer att leverera de utbildningar som behövs

* Fack och arbetsgivare blir eniga om att meriterande är lärarinsatser som leder till att eleven utvecklas också kan bli en aktiv medborgare
* Skolverket ser till att det kommer igång en dialog ute på skolorna om vad som är önskvärd kunskap och vilka läroprocesser som är framgångsrika