Rutten lön

Det är snart september och ännu har inte lärarfacken och arbetsgivarna kommit fram till ett löneavtal för en så där 100 000 anställda. Det verkar som att kommunals fick mest (grattis alla underbetalda barnsköterskor och bespisningspersonal! ) och att industrin nästan når samma nivå.

Trots en borgerlig regering, verkar det inte som att det blir en uppvärdering av lärarnas löner, utan vi får nog hålla till godo med knappa två procent per år. Troligen smetas den lilla ökningen ut jämnt bland lärarna så att de flesta får två- till fyrahundra kronor mer på lönekontot efter skatt.

Både facket och kommunförbundet har kommit överens om att prestation, skicklighet, utbildning mm. skall vara styrande vid lönesättningen. Lönesamtalet utgår dock från en annan agenda. Skolledaren brukar nämligen hävda under nämnda samtal, att det som finns att fördela är det magra generella lönepåslaget för alla, säg en så där två till tre procent. Jag har heller aldrig gått till detta lönesamtal med en tydlig uppmaning från fackets sida att skolan skall följa det centrala avtalet. Det som till syvende och sist avgör lönen, sker i slutna förhandlingar mellan skolledningen och den lokala fackliga representanten.

Den gamla lönemodellen som i princip endast belönade antalet tjänsteår, var orättvis och improduktiv. När gymnasieskolan kommunaliserades sneglade man på den privata arbetsmarknaden, där det av tradition har använts individuell lönesättning för tjänstemännen och olika former av bonus (exempelvis ackord) för arbetarna.

Sedan flera år tillbaka är lönesättningen för lärare sådan, att det är en mycket svag koppling, eller ingen alls mellan prestation och lön. Försöket att efterapa den privata sektorn blev ett fiasko. En anledning till detta är att skolledarna oftast varken har kunskaper, eller incitament att sätta löner som gagnar verksamheten i skolan. Så kan till exempel de kommunala livstidsanställningarna vara förödande för effektiviteten. En annan orsak tror jag är fackets rädsla för att i de lokala förhandlingarna pytsa ut rejält mer till vissa, men inte till andra, eftersom vi alla är likvärdiga medlemmar i fackföreningen. Följden blir bl.a. att löneskillnaderna är mycket små.

Hur man än gör går det inte att uppnå helt rättvisa löner, eftersom det alltid kommer att finnas de som upplever sig förfördelade. Däremot vore det rimligt att parterna kom överens om några få och tydliga kriterier för lönesättningen och att de stenhårt implementeras lokalt. De skulle kunna vara (1) antalet år inom yrket, eller annat med relevans för läraruppdraget, (2) prestation och (3) utbildning. I dag tillämpas många kriterier, varav flera är diffusa och öppnar upp till godtycklig tolkning.
Det är något som är ruttet i kungariket Sverige då våra valda företrädare inte tar ansvar för att lärarna får en rimlig ersättning, fast att både fack, arbetsgivare och politiker säger sig vilja att skolan och lönesättningen tar efter den privata sektorn.


Mats E. Carlsson
27/8 2007

Fakta: Genomsnittslönen för gymnasielärare (man) i allmänna ämnen i Västra Götaland var 26 400 kr. år 2006.
Motsvarande för Stockholm och män i åldern 49 – 54 år var 27 200 sek.
Källa: SCB

Big hands Utbildningsförvaltningen

BIG HANDS

I torsdags var 2000 kommunala gymnasielärare samlade i Lisebergshallen för en ”kick off” inför det nya läsåret. Förväntningarna var stora om en trevlig och inspirerande halvdag för alla. Det visade sig i stället bli ett tillfälle för att propagera för borgerlig skolpolitik och liberala värderingar.
En ung entreprenör höll ett messianskt tal om att alla kan bli vad man vill bara man ger sig sjutton på detta. Hon var 23 år och hade redan tre bolag, varav ett vaktbolag. Hennes framställning slutade med samtliga beordrades att ställa sig upp och i kör upprepa mantrat, ”Våga, Vårda, Vinn”.
Därefter showade Jan Björklund i mer än en timme. Han berättade anekdoter från ICA kuriren, vad finska ministerkollegor sagt ”off record” , blandat med fakta påståenden som, ”Finland har mycket bättre skola än Sverige, trots att förhållandena är identiska” . Skolministern hoppade från smått till stort, varvat med historier som skulle styrka budskapet. Exempelvis påstod han att skolan lider brist på sådana personligheter som Sven Stolpe, som verkligen kunde sitt ämne och trollbinda studenterna.
Björklunds budskap är att problemen med svaga skolprestationer skall lösas med tidigare betygssättning och mindre teori för dem som inte behöver det. Om det här brandtalet hade skett i mitt klassrum skulle det ha fått ett lågt betyg. Retoriken haltar, främst för att han inte kan peka på forskning som styrker att betygen skulle vara ett effektivt sätt för att hjälpa de svagaste eleverna. Björklund handskas vårdslöst med fakta och når heller aldrig en ”stand up” komikers nivå.
Om lärarna röstar som folk i allmänhet, var det kanske uppemot 1000 personer som inte delade ministerns uppfattningar. Kanske för att åstadkomma balans var den nya ordföranden för utbildningsnämnden i Göteborg, Ann – Sofie Hermansson, också inbjuden av skolförvaltningen. Hon hade egentligen inget att komma med som alternativ till den borgerliga skolpolitiken, förutom att man kunde ana en viss kritik mot friskoleexpansionen. Hon är ny i jobbet, men hennes ideologiska kompass borde synas i ett vänster alternativ.
Utbildningsförvaltningen, låt oss i framtiden slipa ideologiska hallelujamöten på arbetstid!


Mats E. Carlsson Lärare

Dress code

DU ÄR VÄL HEL OCH REN PÅ JOBBET?



Sedan ett år tillbaka har jag en ny arbetskamrat som överraskar med att komma till skolan i HM: s linnekostym, snygga tröjor, alltid skjorta och ibland till och med slips. Eleverna avgudar och respekterar honom och en del av förklaringen tror jag ligger i att han klär sig på ett sätt som visar att han tar sitt yrke på stort allvar.
Jag har en annan lärarkollega som undervisar på högstadiet i en by, i ett torrt och bergigt landskap, i norra Nicaragua. Hon och arbetskamraterna är oklanderligt klädda i en ljusgrön syntetdress, samma sort som Jacqueline Kennedy hade. Till dräkten har de en vit blus och ljusa skor med alltför hög klack, med tanke på att det inte finns asfalterade vägar. De manliga lärarna är klädda i vit skjorta och gabardinbyxor, eller något annat svalt och slitstarkt material, men aldrig i jeans och träningsskor.
Genomsnittslönen för en lärare i Nicaragua är 107 USD per månad, men ändå är lärarna ett under av prydlighet och till och med elegans. Välklädda lärare skapar inte distans utan respekt för det som skolan representerar. Alla i Nicaragua vet att det finns en ”dress code”, för den som inte är hel och ren förlorar i anseende. Det gör att även den som bor i ett skjul, i ett hav av lera och smuts, varje morgon kommer till jobbet eller skolan propert klädd och utan den minsta fläck.
Det är i början av september och sommarvarmt i vårt personalrum. En kollega sitter där i jeans och fläckliga gummiskor med nötta sulor, en annan visar sina håriga ben iklädd alltför små shorts. De ser mer ut som en grupp campare än kommunens tjänstemän.
Hur kommer det att bli den dag då lärarna får sin lärarlegitimation? Kommer broschen att hängas på den urtvättade t-shirten som smiter om kulmagen, eller ovanför naveln på en lite vågad topp? Finns det olämplig klädsel för oss som arbetar i skolan och vem bestämmer i så fall var gränsen går?
Att klä sig precis som man vill gör inte skolan mer demokratisk, eller att eleverna lär sig mer. Därför ser jag mina mer välklädda kollegor som något av föredömen, eftersom de har förstått att klädseln signalerar att skolan är på allvar och underlättar ömsesidig respekt mellan lärare och elev.


Mats E. Carlsson