Tro inte att du skall få ”credit” för dina volontärår när du är tillbaka i Sverige, det kan bli precis tvärtom, det kan kosta dig så mycket både mentalt och ekonomiskt, att det kan vara värt att du tänker dig för både en och två gånger innan du gör den stora resan i ditt liv.
Från 2001 till 2004 var jag volontär för Vänskapsförbundet Sverige – Nicaragua (VFSN) i Nicaragua. Jag bodde i norra delen av landet och hade kontakt med ca. 5 inhemska organisationer. Jag upplevde en del starka traumatiska händelser bl.a. dödades en vän som gjorde att jag åkte hem för en kortare tid för att komma bort från allt. Då passade jag på att besöka Angeredsgymnasiet som hade införlivat min gamla skola. Gymnasiet hade låtit meddela mig att det troligen inte skulle bli helt enkelt för mig att få tjänstledigt också för ett tredje år. Delar av skolledningen målade också upp ett skräckscenario på Angered: de blivande kollegerna skulle aldrig lyfta ett strå för att stötta det internationella engagemanget, förutsatt att de inte fick betalt, överhuvudtaget var de ovilliga att på något sätt bidra till en bättre skola. För att definitivt döda eventuella illusioner från min sida, avlossade rektorerna salvan: ”Det finns inga pengar längre för att göra något roligt inom skolan, det handlar bara om att överleva mellan de rödmålade boksluten.”
När jag satt på spårvagnen hem funderade jag på om alla medarbetarsamtal går till på det här viset, eller om syftet var att få mig att själv säga upp anställningen. Det var uppenbart att återanpassningen skulle bli jobbigare än att komma in i jobbet i Nicaragua.
Jag fick sedan brev om att ansökan hade beviljats.
Frusen lön
Jag återvände definitivt till Göteborg i början av juni 2004, men inte ensam, utan med min sambo från Nicaragua. Jag fick ett hemvändarbidrag från VFSN på ca. 15.000 kronor, som var den enda inkomsten tills den första hela lärarlönen kom i slutet av september. Sparade och lånade pengar var räddningen. Förr kunde lärare vara tjänstlediga fram till läsårets slut och sedan gå i tjänst igen i juni, men eftersom det inte gick några elever i skolan på sommaren, innebar det i verkligheten att läraren fick betald ledighet. Det underlättade om man t.ex. hade studerat, eller gjort någon längre studieresa under våren, att man hade lön under sommaren.
Den efterlängtade lönen var till min förvåning samma som jag hade år 2000, trots att lärarna som kollektiv hade haft en ganska hygglig löneutveckling under de år jag varit tjänstledig. Anledningen var att fack och skolledning hade använt sig av mitt löneutrymme och delat ut det till kollegorna. Det innebar att jag hamnade på efterkälken vilket kommer att ta mig några år för att komma i kapp. Absurt nog hade jag fått min "riktiga" lön om jag i stället hade varit tjänstledig för vård av barn.
Solidaritetsarbetaren
Den första tiden på Angered kändes som att jag skulle gå sönder, så stor var chocken att kastas tillbaka till den svenska skolan. Ändå var jag bättre förberedd än många andra, eftersom jag vistats i Nicaragua både korta och långa perioder sedan 1988 och visste hur det var att komma tillbaka. Någon s.k. kulturkrock har jag aldrig känt av bara på grund av att jag kommit återvänt till Sverige, utan det känns lika hemma var jag än är. Dessutom var jag van vid lite stökiga grupper från mitt förra förortsgymnasium.
Det är ingen överdrift när jag säger att jag vaknade varje morgon i Nicaragua, med en genuin längtan att komma igång med arbetet. Hade vi inte levt två där, hade jag kunnat arbeta 60 - 80 timmar i veckan. Nu jobbade jag i stället kanske 50 timmar, men det är svårt att uppskatta eftersom arbete och fritid ofta flöt ihop. Roligast i arbetet var mötena utanför kontoret med dem som är tänkta att bli hjälpta av VFSN:s småprojekt, vilket oftast är fattiga kvinnor i alla åldrar i byar, eller i mindre städer. Att höra deras historia, livssituation och hur flera av dem kämpar för ett värdigt liv, berörde mig starkt och gav mig inspiration till att skriva ner mina iakttagelser, antingen som informationsbrev till Sverige, eller att skjuta in blod och tårar i någon projektansökan.
Kontorsdagarna i Estelí, där jag bodde och arbetade, blev aldrig enahanda, bl.a. för att det dök upp en strid ström av ansvariga för de olika projekten, eller bekanta med anknytning till annat utvecklingsarbete för att diskutera någon angelägenhet, eller bara för att prata bort en stund över en kopp kaffe.
Det var en härlig känsla att många människor i den här delen av norra Nicaragua kände till VFSN och också visste vilka alla mina föregångare hade varit de senaste 10 åren. Min beige Land Cruiser med det gröna kapellet, var sålunda ett välkänt inslag i många avlägsna byar.
Hjälp till självhjälp
Målsättningen med projekten är att de skall förbättra den nicaraguanska partnerns organisationsstruktur, vilket förhoppningsvis skall leda till att fattigdomen minskar. Via detta stöd till det civila samhället är tanken att staten skall bli mer demokratisk, öppen och verkligen vilja åstadkomma nationell utveckling.
Mitt arbete bestod i första hand av att stötta relativt små organisationer (kooperativ, föreningar, institutioner m.fl.) med råd, kontakter, utvärderingar och ekonomiska medel. Min insats var i regel som mest uttalad under planeringsstadiet av ett projekt och efter att det var avslutat. Jag lärde mig att om man inte lägger mycket tid på förarbetet, kommer det sällan något gott ut ur projektet, även om man har de allra bästa avsikter.
Utvärderingen skedde inte bara med de ansvariga för organisationen, utan också med dem som var målet för hela insatsen, vilka ofta är människor som lever för mindre än en USA dollar per dag, inte kan läsa och skriva och upplever diskriminering och förtryck både som medborgare och kvinna. För att en utvärdering skall vara värd namnet, räcker det inte med att ha till sin hjälp ett antal mer eller mindre sofistikerade analysredskap, utan erfarenhet i bred bemärkelse, liksom intuitionen är minst lika viktiga.
Det fanns en stark förväntan bland många nicaraguaner jag mötte, att jag skulle sitta inne med absoluta sanningar. Ett tämligen oskyldigt exempel på detta är när VFSN via en samarbetsorganisation, hade skänkt ett tjog hönor till vardera ett 15-tal familjer, men där de arma djuren snabbt började att rycka bort skärtfjädrarna från varandra, så att till slut var och varannan höna gick med rumpan bar. Jag som inte ens kan skilja på en tupp och en höna, förväntades veta vad som skulle stoppa terrorn, eller var sådan expertkunskap kunde hämtas.
Många gånger kunde jag ha starka åsikter om sättet som den nicaraguanska partnern genomförde en aktivitet, eller skönja samband och förklaringar, men min roll var inte i första hand att ingripa, eller tala om hur det egentligen var, utan i stället låta de direkt berörda själva komma fram till en lösning, eller ståndpunkt. Genom seklerna har det nicaraguanska samhället utsatts för vad man skulle kunna kalla inlärd hjälplöshet, därför är det viktigt att man som biståndsarbetare har tålamod och tillit till att människorna själva skulle klara av att lösa livets problem.
Gymnasiestimuli
Läraryrket har gemensamt med biståndsarbetaren, att förena hjärna och hjärta till något nyttigt för individen och samhället. I båda yrkerna skall det finns en balans mellan tanke och känsla, för att undvika en attityd av att tycka synd om, eller för att inte ropa på hårdare tag. Tillbaka på skolan lyckades jag inte åstadkomma denna jämvikt, utan jag längtade bara bort, till nästan vilket annat jobb som helst och jag gjorde också fruktlösa försök att söka mig därifrån.
Det var ett formidabelt inferno som jag hade kastats in i, som överträffade allt som jag hittills hade varit med om . Få elever var i skolan för att lära sig något, i stället fungerade vi som en uppehållsverksamhet och många hade insett detta och kom bara sporadiskt till lektionerna. Ingen hade med sig penna, eller böcker till lektionen, var och varannan pratade i telefon, eller lyssnade till musik under mina genomgångar och det pågick ett ständigt in- och utflöde av elever som skulle gå på toaletten, prata med sjuksyster, som återkom från tandläkaren, eller från idrotten som avslutades för sent o.s.v. Att det är stökigt går att uthärda, men svårare att acceptera var när man sa nedsättande saker om varandra, eller andra folkslag och till och med hotade mig och andra elever. Frustrerande var att det inte fanns någon ansvarig på chefsnivå som hade kapacitet att förändra situationen, eller ett kollektiv av kollegor som tog ett gemensamt ansvar. Tungt var att jag själv inte kunde påverka situationen på grund av de regler och den kultur som styr skolan. Det handlar inte på något sätt om att eleverna skulle vara onda, eller obildbara, utan det orsakas av att skolan inte är där eleverna befinner sig i sin mognads- och kunskapsnivå. Om var och varannan går ut ur gymnasiet utan att kunna söka vidare på betygen, är det ett misslyckande för utbildningspolitiken och självklart för den studerande själv. Det är ytterst ett systemfel och som jag ser det, beror på att skolan skall lösa alla tänkbara uppgifter (bildning, uppfostran, sysselsättning, kvalificering, glädje, selektion, utbildning, kärlek o.s.v.), men där skolinstitutionen är förvånansvärt likformig för alla elever. Den globaliserade värld där eleverna är både offer och medskapare, har inte satt några större spår i skolan, utan den är sin egen verklighet.
Förnedring
Kanske var det naivt av mig att tro att mina erfarenheter efter tre år i Nicaragua skulle efterfrågas på jobbet, eller bara det faktum att jag så att säga kom utifrån, skulle kunna tillföra skolan något nytt. Saken var också den att jag innan arbetet i Nicaragua, hade jobbat några år på olika folkhögskolor runt omkring i landet. Själv tyckte jag självklart, att jag hade både gedigna och attraktiva erfarenheter.
Det som jag upplevde första året brukar man utsätta de nyanställda lärarna för, dvs. att de får klasserna med de största disciplinproblemen och ett schema som man själv inte kunnat påverka. För mig som 50 –åring och med många arbetsår bakom mig, kändes det degraderande.
Med mina färska och långvariga erfarenheter från nicaraguanskt vardagsliv, upplevde jag starkt hur absurd den svenska skolan egentligen är. Bara 1 av 3 nicaraguaner går ut ur den obligatoriska grundskolan och det är tillåtet med över 60 elever i varje skolsal. Eleverna får betala för allt undervisningsmaterial och det finns inga subventionerade skolmåltider, eller transporter. 1 av 3 ungdomar under 18 år, lider av kronisk näringsbrist. Lärarna tjänar efter starka protester i år, 120 USD per månad, en rejäl höjning, men tvingar ändå skolorna att ta ut avgifter, trots att det är förbjudet. En elev på en av Göteborgs kommunala gymnasieskolor kostar däremot allt mellan 50.000 – 100.000 Sek per år. Bara den fria skollunchen kostar ca. 10.000 sek per år. Med hela min skatteuppbörd finansierar jag således skolgången för 1,5 – 3 elever, vilket jag gärna gör eftersom jag tycker att utbildning är det viktigaste som finns. Däremot börjar det kännas tveksamt då kanske eleverna inte är i skolan under 1/3 av skoltiden, eller inte alls svarar på skolans stimuli. Den chansen man får i Sverige att göra en klassresa, eller att förverkliga sig själv på olika sätt, är unik och en rättighet, men som inte alltid kommer att bestå som en självklarhet. Slutsatsen är att vi i Sverige har resurserna, men att de förvaltas på ett ohållbart och improduktivt sätt.
Grammet i sin nästas öga
När jag återupptar läraryrket 2004 är jag fylld med goda idéer om ”god governance”, ”transparency”, ”empowerment”, gender o.s.v. Av någon anledning trodde jag att dessa värderingar mer eller mindre var i bruk inom den offentligt styrda verksamheten i Sverige, kanske för att den skall vara mer demokratisk än exempelvis den privata sektorn. Att jag hade dessa höga idéer om den gemensamma sektorn, kan bero på att jag som administrerade biståndspengar, ställde mycket stora krav på mottagarna vad gäller exempelvis interndemokrati och utvärderingar. Man kan ju inte ställa större krav på andra, än vad man själv lever upp till, eller går det? Jag sa till mig själv när det kändes hopplöst, att jag minsann aldrig skulle ha beviljat ett skattefinansierat bidrag till Angered om gymnasiet hade legat i Nicaragua. Man hade fått ett brev med lydelsen, ”Härmed får vi meddela att er ansökan tyvärr har blivit avslagen enligt Sida:s regler på grund av brister i uppföljning, elev- och personalmedverkan, beslutsrutiner...”
Jag medelklassare!
Jag tror inte att det är förändringen av de personliga förhållandena som skapar denna känsla av vanmakt och frustration, men visst blev även de annorlunda. I Nicaragua hade jag makt, prestige som välutbildad europé, fick mycket uppskattning och jag levde ekonomiskt ett bekymmerslöst medelklassliv med hund, städerska, hus och statusbil, vilket självklart spelar roll när jag utvärderar det första året i Sverige. Mitt helhetsintryck är dock oförändrat, att det verkar som det varken finns intresse, eller kunskap att tillvarata människor som har andra erfarenheter och kunskaper än de som redan dominerar i skolan. Skolan vill ha bekräftelse och inte utmaningar och har ritualiserade mekanismer för att inte släppa upp till ytan problemen, som egentligen berör alla i samhället. Det är möjligt att skolan är mer rigid än andra verksamheter, den är ju faktiskt till för att reproducera en viss samhällsordning, därför skulle det vara intressant att veta hur andra hemvändande volontärer har bemötts.
Trots svårigheterna det första året i Sverige, ångrar jag ändå inte att jag tog volontärjobbet och jag skulle kunna tänka mig att åka ut igen för en kortare period, men då på andra och bättre villkor. Det är i Sverige som jag vill leva, därför är det en brist att det finns ett så starkt motstånd från beslutsfattare och från ”systemet” självt att bli sedda och upptäcka alternativen. Fördelen är att jag nu lättare förstår vad många invandrare upplever, jag en immigrant i mitt eget land.
Mats Carlsson
f.d. volontär & gymnasielärare
