Valfrihet ett hot mot demokratin
Manuel tycker att min fråga är udda. Har du kompisar som är invandrare? Självklart vad annars, säger han, samtidigt som de mörka ögonbrynen hissas upp för att understryka hans förvåning. Jag är på språkkurs i Brighton och bor ihop med Manuel, 19 år, från Toulouse i Frankrike.
Manuel har fyra syskon, mamma är barnmorska och pappa läkare. När han började på gymnasiets naturvetarprogram fick han inte välja skola, utan principen i Frankrike är att man studerar på den kommunala skola som ligger närmast hemmet. Han är nöjd med utbildningen och med att ha fått invandrarvänner genom skolan. Jag frågar honom om han inte hellre hade velat studera på en friskola, en naturlig fråga om man utgår från vårt svenska skollandskap. Nej, varför det, bara de mycket rika har sina barn i privatskolor.
Presidentkandidaten Ségolène Royal bidrog som minister till ökade möjligheter att styra elevernas skolval för att motverka segregationen. Självklart har föräldrar protesterat, men det finns en grundmurad idé om att den enskildes nytta måste underordnas nyttan för samhället. Frankrike påminner på detta område om hur det var i Sverige fram till mitten av 90-talet. Sedan dess har det skett en explosionsartad utveckling. Hela 32 procent av gymnasisterna i Stockholm och 26 procent i Göteborg studerar i dag på en friskola.
Varje kväll i Brighton ser Manuel och jag på nyheter från BBC. Ett inslag presenterar en undersökning av professor Steve Machin (London School of Economics), som visar att de som föddes på 1950-talet hade större chanser att ta sig ur fattigdomen än de som föddes 20 år senare. Av ett stort antal välfärdstater är den sociala rörligheten lägst i Storbritannien och högst i Danmark. Sverige placerar sig på fjärde plats. Undersökningen menar att det är uppdelningen i privata respektive kommunala skolor, som banat väg för att klassystemet cementerats.
På samhällsprogrammet på min skola började i höstas 93 elever i årskurs ett. När läsåret var slut var 63 kvar. De flesta av avhopparna gick vidare till fristående skolor. Trenden är tydlig: Medelklassens barn flyr till fristående gymnasier, medan resurssvaga svenskar och invandrarbarn hamnar på kommunala skolinrättningar. Utifrån samhällets och barnens perspektiv är inte problemet att man tjänar pengar på utbildning. I stället är det att den så kallade frihetsrevolutionen leder till segregation, vilket i sin förlängning medför att många elever får nöja sig med en skola där problem och otillräckliga resurser dominerar.
Manuels skola är en elitskola och den sociala rörligheten är inte i nivå med den svenska. Men exemplet Frankrike visar att det finns politiker och myndigheter som är beredda att offra valfriheten för att hålla ihop landet. Vem vågar ta upp friskolornas framtid till debatt i Sverige? Eller är det redan för sent?
Mats E. Carlsson
Manuel tycker att min fråga är udda. Har du kompisar som är invandrare? Självklart vad annars, säger han, samtidigt som de mörka ögonbrynen hissas upp för att understryka hans förvåning. Jag är på språkkurs i Brighton och bor ihop med Manuel, 19 år, från Toulouse i Frankrike.
Manuel har fyra syskon, mamma är barnmorska och pappa läkare. När han började på gymnasiets naturvetarprogram fick han inte välja skola, utan principen i Frankrike är att man studerar på den kommunala skola som ligger närmast hemmet. Han är nöjd med utbildningen och med att ha fått invandrarvänner genom skolan. Jag frågar honom om han inte hellre hade velat studera på en friskola, en naturlig fråga om man utgår från vårt svenska skollandskap. Nej, varför det, bara de mycket rika har sina barn i privatskolor.
Presidentkandidaten Ségolène Royal bidrog som minister till ökade möjligheter att styra elevernas skolval för att motverka segregationen. Självklart har föräldrar protesterat, men det finns en grundmurad idé om att den enskildes nytta måste underordnas nyttan för samhället. Frankrike påminner på detta område om hur det var i Sverige fram till mitten av 90-talet. Sedan dess har det skett en explosionsartad utveckling. Hela 32 procent av gymnasisterna i Stockholm och 26 procent i Göteborg studerar i dag på en friskola.
Varje kväll i Brighton ser Manuel och jag på nyheter från BBC. Ett inslag presenterar en undersökning av professor Steve Machin (London School of Economics), som visar att de som föddes på 1950-talet hade större chanser att ta sig ur fattigdomen än de som föddes 20 år senare. Av ett stort antal välfärdstater är den sociala rörligheten lägst i Storbritannien och högst i Danmark. Sverige placerar sig på fjärde plats. Undersökningen menar att det är uppdelningen i privata respektive kommunala skolor, som banat väg för att klassystemet cementerats.
På samhällsprogrammet på min skola började i höstas 93 elever i årskurs ett. När läsåret var slut var 63 kvar. De flesta av avhopparna gick vidare till fristående skolor. Trenden är tydlig: Medelklassens barn flyr till fristående gymnasier, medan resurssvaga svenskar och invandrarbarn hamnar på kommunala skolinrättningar. Utifrån samhällets och barnens perspektiv är inte problemet att man tjänar pengar på utbildning. I stället är det att den så kallade frihetsrevolutionen leder till segregation, vilket i sin förlängning medför att många elever får nöja sig med en skola där problem och otillräckliga resurser dominerar.
Manuels skola är en elitskola och den sociala rörligheten är inte i nivå med den svenska. Men exemplet Frankrike visar att det finns politiker och myndigheter som är beredda att offra valfriheten för att hålla ihop landet. Vem vågar ta upp friskolornas framtid till debatt i Sverige? Eller är det redan för sent?
Mats E. Carlsson
