2009-06-20 Managua
Jag har rest många gånger från amerikanska flyplatser som t.ex. Houston, Miami och Atlanta och nästan varje gång skall en religiös ”brigad” med på samma plan till Nicaragua, så även i dag här i Atlanta. Det är gamla och unga, kvinnor och män, de flesta klädda i samma starkt lysande gröna T-shirt, med texten, Nicaragua Hope 2009. Det finns också de med blå T-shirt, fast de överskuggas helt av dem många grönklädda. De två färgerna sitter var för sig, men inom varje koloni samtalar de och skojar, medan tonåringarna har en mer avslappnad attityd och ligger över sätena. De unga har shorts och nästan alla oavsett ålder går i sandaler. Ingen verkar vara nicaraguan, utan typiska vita medelklass amerikaner. De är baptister från West Virginia och skall färdigställa en sjukhusklinik utanför Boaco. De till och med utbildar personer från byn till barfotaläkare, en utbildning som tar sex månader. En av dem är i Nicaragua för åttonde gången. Deras engagemang och offervilja påminner lite om hur det var på 1980-talet när Vänskapsförbundet Sverige- Nicaragua skickade arbetsbrigader för konstruktion och sjukvård till Nicaragua. Det som slår mig är att det nästan alltid är de religiösa som i decennier håller fast vid sitt internationella stödarbete. Vad har de som gör dem mer uthålliga?
Jag har rest många gånger från amerikanska flyplatser som t.ex. Houston, Miami och Atlanta och nästan varje gång skall en religiös ”brigad” med på samma plan till Nicaragua, så även i dag här i Atlanta. Det är gamla och unga, kvinnor och män, de flesta klädda i samma starkt lysande gröna T-shirt, med texten, Nicaragua Hope 2009. Det finns också de med blå T-shirt, fast de överskuggas helt av dem många grönklädda. De två färgerna sitter var för sig, men inom varje koloni samtalar de och skojar, medan tonåringarna har en mer avslappnad attityd och ligger över sätena. De unga har shorts och nästan alla oavsett ålder går i sandaler. Ingen verkar vara nicaraguan, utan typiska vita medelklass amerikaner. De är baptister från West Virginia och skall färdigställa en sjukhusklinik utanför Boaco. De till och med utbildar personer från byn till barfotaläkare, en utbildning som tar sex månader. En av dem är i Nicaragua för åttonde gången. Deras engagemang och offervilja påminner lite om hur det var på 1980-talet när Vänskapsförbundet Sverige- Nicaragua skickade arbetsbrigader för konstruktion och sjukvård till Nicaragua. Det som slår mig är att det nästan alltid är de religiösa som i decennier håller fast vid sitt internationella stödarbete. Vad har de som gör dem mer uthålliga?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar